tjugo year
torbjörn skog
berget.info
2021-08-09
version 01

Tjugo år!

Det oerhörda med att det gått tjugo år sedan olyckan är just alla dessa år. Tjugo är väldigt länge. Dubbelt så långt som tio, som också var en imponerande sträcka. Och tio var det dubbla fem.
   Låt oss stanna där, på de senaste fem åren. Att denna text ännu inte är färdig, är för att det finns en föreställning om vad som hänt och sedan kommer att hända, där mina läsare kunde känna något orkeslöst i den förra texten (för fem år sedan). I backspegeln går det att förstå varför.
   Mycket hände då. Lite svårt att sammanfatta det i en text som egentligen handlar om rehabilitering och livslust, trots att det är precis vad det handlat om sedan dess.
   Så, denna text får istället handla om mina bilar.

SAABen

Någon gång för drygt fem år sedan började jag förstå att det spår som tagit mig och katterna till Skåne behövde justeras. Det var lite oklart vad det var som inte riktigt stämde, och till julhelgen ytterligare några månader tidigare hade jag drabbats av en yrsel som jag sökte vård för. Den drabbade mig särskilt när jag låg ner i sängen och vände mig på sidan. Mycket obehagligt.
   Som före detta oresonligt handikappad är det lätt att bli orolig när rehabiliteringen går baklänges och nya begränsningar visar sig, och eftersom sjukvården är min vän, sökte jag läkare på vårdcentralen i Degeberga. Men läkaren kunde inte riktigt sätta fingret på vad som gjorde mig yr, så jag fick några allmänna råd och skickades hem igen.
   Jag hade en Nissan Micra som var på sista varvet, en Pontiac Trans Am som visserligen var snygg invändigt men ändå inte roade mig särskilt, och en alldeles fantastisk Mercedes SLK som kunde göra vem som helst glad. Ändå var det något som gnagde, och mina katter var inte heller nöjda, där vi bodde i ett makalöst hus utanför Huaröd med storslagna renoveringsbehov och en totalekonomi som inom kort skulle tvinga fram några livsval.
   Framåt senvintern, ett halvår innan femtonårsdagen, förstod jag att något måste göras.
   Vänta inte bara på att det ska lösa sig, se till att hjälpa förändringen starta.
   Eller som Morpheus säger till Neo: Don't try to hit me; hit me!
   I april (fortfarande för över fem år sedan) bytte jag min Mercedes SLK mot en SAAB kombi med dragkrok, kopplade på en hyrd släpvagn och lämnade Skåne tillsammans med katterna i juni.
   I augusti inledde jag mitt utträde ur styrelsen för bilklubben och sålde transamen något år senare, ungefär då min Nissan Micra fick körförbud på sin sista bilprovning i Katrineholm.
   Med det då sagt: En blå SAAB kombi med dragkrok är inte bara en bil, det är en körriktning åt ett nytt håll i livet. Det är fullt möjligt att förändra det mesta i ens liv, bakom ratten på en SAAB, och med lite tur blir förändringen så intressant att SAABen endera dagen gjort sitt arbete, vilket skedde i april, fem år och någon vecka efter att jag började köra den.

Skodan

Min pappa frågade om jag ville köpa hans Skoda, och det kunde jag väl. SAABen var ju snart slut.
   Detta var i vintras, för ett halvår sedan. Jag behövde en nyare bil och trots att Skodan är bajsbrun och ful på de flesta sätt en Skoda designats, tyckte jag väl att det skulle kunna fungera med en bil som skulle ta över det förnuftiga från SAABen, på ett liknande passionslöst sätt. Så, jag räknade och erbjöd ett pris en vecka senare. Min far tvekade och menade att bilen skulle stanna i den familj han haft i ungefär 45 år som inte på något sätt hade blodsband med mig, och jag pustade ut med en sorts lättnad.
   Någon månad senare var han död, och jag var övertygad om att han testamenterat bort Skodan till den kvinna han levt längst med i hela sitt liv, utan att vilja gifta sig med henne. Det skulle visa sig att han varken gift sig eller skrivit något testamente.
   Sådana misstag gör inte jag.
   Han påminde mig om det viktiga med att leva ett liv utifrån sina önskemål, utan att ursäkta bort sina dåliga samveten. Valet är ens eget, oavsett om det är av lojalitet, som min pappa höll högt, eller något han hade svårare för: kärlek.
   Jag föredrar att vara kär.

Mazdan

För tre år sedan träffades vi, min fantastiska kvinna och jag. Hon jag vill dela resten av mitt liv med, åldras och leva tillsammans med, och för drygt ett år sedan gifte vi oss.
   Det är fortfarande magiskt, och så sakterliga blir vi äldre tillsammans.
   Hon sade: Skaffa en bil med automat och dubbdäck. Visst, sade jag, så länge den är vacker, helst röd.
   Och så köpte jag en röd Mazda automat med dragkrok för dyra pengar.
   Med Mazdan kör vi nu gemensamt in i framtiden, mellan övernattningslägenheten i Norrköping och huset Berget en timme därifrån. Vi har en plan som sträcker sig ungefär fem år framåt innan nästa förändring kommer att inträffa, och tills dess bygger vi liv ihop. Kanske också ett växthus, ett vinterbonat bostadshus, och köper en snöplog till den fyrhjulsdrivna SUVen. Dempsey fyller det tomrum jag haft sedan katterna lämnade mig för några år sedan, innan han får sällskap av hönsen och fåren.
   Vi är duktiga, alla tre, med det positiva vi ägnar oss åt med varandra. Det enda man kanske skulle kunna ifrågasätta är varför vi (inte katten) röker Camel, men så länge det roar oss, fortsätter vi med det. Konsekvenserna är antagligen förfärliga. Nå, i vår ålder gör vi vad vi kan för att ha kul och vara lyckliga, och så långt är det mycket underhållande och intressant att röka cigaretter.
   Så långt har jag noterat att min rehabilitering efter olyckan ganska säkert sedan länge avstannat och ersatts av små ålderskrämpor. Det är väl fullständigt rimligt och hindrar inte att livet ska fortsätta justeras, bli bättre. Avsluta dåliga samveten och fokusera på sådant som är positivt.
   Livet är inte oändligt, men nästan.
   Och jag har fått tjugo år till.





   (står denna rad kvar, kanske jag kommer att komplettera nästa version med något, tills detta är borta)