Detta är ett råmanus till ett föredrag jag höll om mitt författande på Vingåkers bibliotek för några år sedan (ca 2012). Jag läste det inte innantill och inte heller följde manuset, men ibland är det kul att läsa hur man hanterar situationer åtminstone jag var ovan vid just då.

Harkel.

A) Jag skriver sådant jag själv vill läsa.
    Det är ett berättande utifrån de klassiska rollerna Berättare och Lyssnare, där min uppgift som berättare är att ni ska känna förtroende för mig.
    Er delaktighet i läsandet/lyssnandet är att lita på mig. Detta gör ni genom att ge mig tid att inleda det jag vill berätta. Några minuter, några sidor.
    Snart vet ni vad jag vill berätta och tills dess må ni ge er till tåls.

B) Skrivprocessen.
    Som ung (över tjugonio år sedan) kunde det hända att jag ville skriva men inte hade något att skriva om. Men i stort sett händer det aldrig i vuxen ålder.
    Dock: ibland finns det en tvekan i mig om hur jag ska gå vidare i berättelsen - vad som ska hända och varför - och den tvekan kan man hitta i andras böcker då och då, liksom i film. Som att man skrivit ner att man borde ta en smörgåspaus istället för att sluta skriva och göra sig ett mellanmål.
    Att föreställa sig det man ska skriva om efter att man skrivit det man just nu skriver, ger dessa pauser i texten. En sorts tvekan som läsaren tydligt upplever utan att direkt veta vad som är fel.
    En driven författare beskriver naturen, rummet, klädseln medan smörgåsplanerna tar plats i huvudet. Jag har en katt som jamar utanför fönstret och får en annan anledning att resa mig en stund; därför blir det sällan naturbeskrivningar i mina romaner.

Övriga skrivregler för mig är tre timmars författande per dag (inklusive en mindre smörgås om det är tvunget) eller tio tusen tecken. I stort sett alltid hinner jag skriva dessa tiotusen innan jag suttit så länge att jag måste lämna stolen. Lite drygt två timmar brukar det ta för dessa fem manussidor (2000 tecken per sida).

Förr hade jag exakta tider och rutiner för varje skrivardag men numera gör jag lite som jag vill. Dock är det fortfarande tiotusen tecken som är ett dagsarbete och det kallar jag för min Kvot. Den ska varken understigas eller överdrivas. Tiotusen, punkt.
    Ska jag ge goda råd så skulle jag rekommendera att skriva så nära inpå frukosten som möjligt. Kanske gå från sängen till skrivmaskinen och lägga några timmar där.
    För mig var det länge viktigt att inte få nya dagsintryck innan romanen fått sitt. På samma sätt som att jag aldrig pratade om skrivarbetet innan det var färdigt för lektörsläsning. Numera är jag tryggare i författandet som en egen del i mig och som kan komplettera sådant jag diskuterar eller brottas med.
    Att lita på berättaren är inte bara lyssnarens villkor; det är även berättarens egen relation till författaren i sig. Och för mig har det varit att ibland påminna mig om att det jag skriver ska vara det jag allra helst vill läsa själv.

C) Läs mycket - läs kritiskt.
    Och gå en skrivarkurs.
    Det finns regler för berättandet som kan vara bra att känna till, eftersom de är relativt allmänna för nästan allt berättande. Att låta andra lära oss reglerna gör att vi slipper lägga en massa tid och särskilt energi på att själva uppfinna hjulet. Kunskap är som alltid en god grund att bygga vidare på.
    Därtill förändras språket hela tiden. Jag läser just nu en Milan Kundera från 1984 vars svenska översättning (via franskan!) har ett trist kommateringsbruk som var normalt då - för trettiofem år sedan. Idag ser det bara plottrigt ut och jag måste sluta att redigera texten i en bok som redan är tryckt för årtionden sedan.
    Det är sannolikt lektören i mig som inte kan låta bli att reagera på andras språkliga klumpigheter. Ibland är det riktigt underhållande att läsa morgontidningen och frossa i andras brist på språklig finess men ju mer man sysslar med sådant desto mer är det nog ett tecken på att det är dags att arbeta vidare på sitt eget skrivande.

Kunskap om reglerna är inte bara för att man ska kunna bryta mot dem, utan också för att regler sannolikt skapar trygghet i arbetet.
    Och: ju enklare desto mer utrymme för berättandet. Numera skriver jag nästan alltid i presens och i jag-form.
    Däremot använder jag talstreck, inte anföringstecken. Ursprungligen av grafiska skäl (jag tycker det ser klumpigt ut med citattecken i dialoger) men sedan som en avgränsare för vad som tekniskt är möjligt i mitt skrivande.
    Be mig inte förklara. Lita på det jag säger.
    Men detta är detaljer som var och en väljer själv. Så länge det är konsekventa val, alltså. Rutiner är trygghet, vilket regler naturligtvis också är. Allt är, på alla nivåer i ett berättande, en fråga om förtroende - både det som berättas och hur det berättas.

Romaner

1) Gabriella. Magbok/Sanningar, argument För och Emot.
    Den andra augusti 1984 började jag skriva romaner. Jag hade flera skäl till det - inte minst att min dåvarande flickvän var lite förtjust i en kille som jobbat med sin första roman i tio år och ännu inte var färdig med den.
    Löjligt. Det kan knappast vara så omöjligt svårt att skriva en roman så att det ska behöva ta tio år för att bli nästan-färdig med den.
    Jag köpte en mekanisk Halda skrivmaskin med apotekarvals (A3) på en loppmarknad och bar hem den till Älghagsgatan i Masthugget där jag omedelbart konstaterade att den inte hade något fungerande pling. Men man lär sig fort att veta när sextifem tecken är slagna, utan att behöva titta på den skrivna texten.
    Det var inget tvivel om varför jag skrev: Detta var en roman som skulle bli en bok. Något om livet och kärleken ungefär. Efter drygt hundra tätskrivna A4sidor ansåg jag mig vara färdig och fick den sedan refuserad tolv gånger under det närmaste halvåret.

2) Novellsamlingen
    Jag sökte en författarkurs på en folkhögskola men blev bara reserv. Så hösten 1985 började jag på en annan, inte riktigt lika berömd skrivarkurs och hann precis göra mig hemmastadd när det visade sig att den berömda skolan fått ett återbud. Eftersom det inte fanns någon tvekan i mig att det var författare jag skulle bli, tackade jag ja och började en två-terminers internatvistelse på Nordens Folkshögskola BiskopsArnö strax utanför Bålsta norr om Stockholm.
    Gå en skrivarkurs, gör det. Om inte annat för att det är spännande att ta sina texter på fullaste allvar.
    Under dessa två terminer skrev jag en bunt korta texter som jag skickade till några förlag, varav två skrev positiva kommentarer om dem.
    Du kan skriva, sade de.
    Jag vet, tänkte jag.

3) Godnatt, Gunnel
    Vintern 1986/1987 satt jag tre månader i södra Spanien och frös, tillsammans med det skrivarbete som ett drygt år senare skulle ges ut på Bonniersförlaget ALBA.
    Med den lättlästa bok som gavs ut samtidigt på Gidlunds (vars stipendiepengar var grunden för Spanienresan) var jag nu publicerad med två titlar och kunde titulera mig författare våren 1988.

4) Shahriars Nätter
    Med två förlagsrelationer i ryggsäcken var det bara att luta sig tillbaka och njuta det litterära etablissemangets sällskap. Snart ringer nog Sveriges Radio och erbjuder mig att sommarprata. Och kolla: Mina böcker läses in på band och blir talböcker!
    Jag skriver en komplicerad illustration hösten 1988, kallar den för Roman och får min första refusering som publicerad författare.
    Upp som en sol och ner igen.

5) Gudars Kärlek
    En dryg månad i Malaysia 1990 resulterade inte i något vettigt skrivet så jag hyrde ett hus utanför Katthammarsvik på Gotland och skrev en jätteroman under våren (samtidigt med branden på färjan Skandinavian Star). Den romanen är den enda färdigskrivna romanen jag aldrig någonsin skickat längre bort än till mina lektörer. Ingen tyckte om den, inte ens jag.

6) Borta Bra
    1995 har jag förberett en fem veckor lång skrivarresa under hotet Vinna Eller Försvinna. Skrivandet behövde hotas igång och det gjorde det absolut.
    Mitt förlag refuserade även denna roman, med vissa ursäkter.

7) Som Man Bäddar
    1998 reser jag två veckor till Lanzarote och påbörjar en av mina absolut bästa romaner, som knappt ens behövde renskrivas.
    Även den refuserade förlaget.

8) Efter Vatten
    Herregud så tråkigt.
    Här skulle man lätt kunna konstatera att detta är ju hur trist som helst och - se till att GÖRA något, skaffa ett intresse, en hobby!
    Så jag skaffade en motorcykel, körde nästan omedelbart omkull och i det närmaste dog.
    Ett år senare (hösten 2002) köper jag tre veckors charterhotell på Teneriffa och skriver en roman.
    Nästan lite förutsägbart sådär.
    Den blir refuserad men det stör mig inte särskilt. Istället förstår jag nyttan med att jag överlevde motorcykelolyckan och startar ett eget bokförlag.
    Och 2006 får jag ett stipendium på den egenutgivna boken Som Man Bäddar.
    Minsann.
    Med pengarna trycker jag Efter Vatten (som tredje titel i förlaget Ochsåvidare) och skickar ut en mängd ex till olika tidningars kultursidor. Ångesten (*) är monumental, utfallet är noll. Men nu var jag i alla fall tillbaka på banan och bestämde mig för att skriva en roman som inget förlag någonsin skulle kunna neka att ge ut.

9) Evangelium
    Flera förlag tog upp till ett halvår på sig att refusera denna roman som var min version av främst Lukas evangelium om Jesus. Jag provade att byta namn på Jesus till Stefan. Jag uppfann en annan författare som påstod sig ha skrivit denna roman.
    Långa välformulerade refuseringsbrev, ursäkter för halvårslånga hanteringstider och och och.
    Evangelium kom ut som fjärde titel på mitt eget förlag 2008. Ännu har ingen startat arbetet med att filma den, men romanen finns i alla fall som bok på en handfull bibliotek.

10) Spår
    Förläggaren Torbjörn är seriös med att refusera författaren Torbjörns roman Spår, trots att det inte känns helt rättvist av någondera parter. Romanen är visserligen spännande och som alltid välskriven men väldigt ojämn. Därtill handlar den om siffror.
    Jag trycker hellre en telefonkatalog, säger förläggaren utom hörhåll av författaren.

11) Jag Sjunger När Jag Lyssnar
    När lektörerna (som var rekordmånga till denna roman) läser manuset är de sannolikt mest lyckliga över att författaren lämnat räkneverket åt sidan och istället skrivit en klassiskt hårdtuggad torbjörnsk roman med argsint sensmoral.
    Utgiven på eget förlag efter en handfull refuseringar.

12) Närvaron Av Det Som Just Försvann (Samtal Med Joseph)
    I somras avslutade jag denna roman i ett litet sommarhus utanför Vimmerby. Drygt fyra års skrivarbete tog äntligen slut och det förvånade mig så lätt det var att fokusera på dessa tre långa kapitel som vardera bevisligen kom från tre helt olika tidsåldrar.

Mer föredrag

D) Förläggaren
    Att jag inte trycker mina romaner omedelbart på eget förlag är sannolikt av nyfikenhet. De har ju gett ut mig förr, och jag blir allt bättre på att skriva (det är jag övertygad om).
    Naturligtvis hoppas jag att förlagen ska köpslå om mitt manus, bjuda över varandra, muta mig. Hallå: jag är till salu!

Numera tror jag det är en vana: Först några förlagsrefuseringar (som svider som eld!) och sedan en egen förläggarinsats där jag kanske har en något annorlunda försäljningsförväntan än de mer kommersiella förlagen har.
    Och det är en tydlig skillnad i läsande för förläggaren Torbjörn och författaren. Jag brukar vänta något år efter att jag skrivit romanen innan jag förlagsläser den. Byter liksom fokus. Läser mer oromantiskt och charmlöst, emedan författaren Torbjörn mycket väl vet vad han ska skriva för att charma författaren Torbjörn. Förläggaren är klart mer kritisk.

De verk jag fått tillskickat till mitt förslag från andra författare har antingen varit synnerligen ofärdiga (man har velat veta om man var på rätt väg - väldigt vanligt) eller tillräckligt bra för att antingen lektöras (ett halvdussin) eller skickas till de större förlagen (två manus).

E) Lektören
    Under åren har jag jobbat som lektör åt andra författare, både mot betalning och gratis. Det är mycket svårt att kritisera en annan författares text, men jag har en ganska gedigen vana av det (inte minst av mina egna manus).
    Jag rekommenderar att lektörläsa andras texter, inte minst för att man lär sig en hel del om hur andra gör sådana misstag som man ibland kan känna igen alldeles för väl.
    Att lektörläsa är att läsa kritiskt. Gör det; skrivandet tycker om att veta att skrivaren känner till sina redskap.
    Och det är en viss nytta att ha ett kritiskt uppdrag som ska hanteras på ett trovärdigt sätt: Ingen av oss vill ha kommentaren "bra" av våra läsare. Vi vill ha "Herregud så spännande du skriver men varför börjar du alla meningar med Och?".

F) Föreläsaren
    Efter några år som vuxenutbildningslärare i datorer och nätverk har jag ibland haft en längtan efter att föreläsa om den olycka jag var med om för tolv år sedan och hur man går vidare i livet när man fått en chans till. Gärna föreläsa inför yngre nyskadade människor med olika grader av defekter.
    Mitt författande har av olika skäl varit bland det mest hemliga jag gjort. Efter debuten 1988 fortsatte jag envist med att kalla mig taxichaufför, och i modern tid var jag Magistern i första hand med en liten parantes om att jag också skrivit några böcker.
    Däremot var olyckan 2001 en viktig markering för mitt förhållningssätt till min identitet: nu även invalid.
    Jaha? Okey; och författare.
    Det kanske är något jag också kan lägga ut texten om.
    Återstår att se, nu när dessa tio minuter precis just tog slut.
  

Torbjörn Skog på biblioteket i Vingåker ungefär 2012 inför nästan elva åhörare.