TUVA-1

Torbjorn Skog
magistern@ochsavidare.se
version 4
1 august 2004


Howdy

Strax efter det ödesmättade nyårsslaget 1999/2000 betalade jag min långresa och begav mig till ytterligare en vintervistelseort för övervintrare. Jag hade gjort det förr; senast på Lanzarote, och dessförinnan på Cypern.
   Tydligt är att vintrar med litterära ambitioner ska anordnas på öar.
   I alla fall: Palma på Mallorca är en mycket fascinerande spansk stad (men borde räknas som koloni) och rekommenderas som sidospår under inflytande av olika anledningar.

Roman var det; efterlängtat och tekniskt väl förberett. Men känslomäsigt tycktes jag ha missat att jag numera inte längre var Jack Kerouac.
   Hej hopp och hemma efter några dagar.

De romanfragment som jag härmed släpper ifrån mig var menade att hänga ihop. Jag väljer för stunden att sära på dem.
   Det första, Tuva 1, är vad jag hade med mig till Mallorca men började skriva på först hemmavid.
   Tuva 2 är en logisk fortsättning, för att inte säga intellektuell, som inte heller kom längre än detta.
   Klart man kan jämföra med Exil och Barn; skrivövningar som inte lyckliggjorde någon alls, men förebådade andra bullar.


Well

Detta är min arbetsfil: Jag har skrivit en kommenterande text till mig själv, sedan en litterärt kommenterande litterär text till romanen, sedan ett romankapitel, och sedan har allt tagit slut innan man egentligen hunnit med.

GO!


***
Grunnar på att låta formen bli vidare, större. Behöver inte alls fastna i hennes dagbok. Vi får se.

Geografi? Något asiatiskt land, säg Indien.
  Tid? Hon är äldre än mig. Elva år äldre. Hon är född den andra februari 1949, klockan fem på morgonen. Då var vår mor femton år gammal.
  Antal kapitel? Kan vara hur många kapitel som helst. Texten löper, bara uppdelad av de vanliga textfilsbegränsningar jag valt (50k).

14jan fre 10k
17jan mån13k
18jan tis 13k
19jan ons 4k
20jan tor 10k
***

Författarens handlingsförklaring (14 januari fredag 2000):

En roman i dagboksform, skriven av Tuva, en blek halvfransk kvinna på drift i ett avlägset land.

Jag beskriver några livsavgörande månader ur hennes liv, baserade på hennes egna anteckningar från tidigt nittonhundrasjuttiotal.
  Anteckningarna är tre buntar med dagböcker som löper parallellt över samma tidsrymd, sannolikt skrivna på olika platser men ofta med samma innehåll. Mitt jobb har varit att sammanställa dem och om möjligt få dem litterära. Genomgående är texten faktagrundad på hennes anteckningar, men inte ordagrant citerad. Språket är så långt det varit möjligt konverterat till skriftspråk.
  Där det saknats information har jag försökt återskapa den.
  Där det varit nödvändigt av olika skäl, har jag gått in och kommenterat texten, tydligt markerat som antingen ett eget kapitel eller liknande.
  Dagböckerna har jag fått skickade till mig, utan kommentarer. Jag hade inte haft någon kontakt med Tuva, för att få klarhet i oklarheter eller att på något sätt kunna utveckla vår halvsyskonrelation, varken per post, telefon eller ansikte mot ansikte, inte förrän hela detta arbete var sammanställt, korrekturat och översänt till henne. Tuva lät då meddela att hon idag lever under ordnade förhållanden, och att det räcker; någon kontakt vill hon i framtiden inte ha, så länge hon lever. Bifogad denna dramadokumentära roman oläst.
  Eftersom kvinnan är min halvsyster på min mors sida, har jag försökt hålla ner excesser i texten som kanske mer än nödvändigt skulle såra och skada. Trots det är materialet till och från måhända svårt att ta till sig.

Ursprungsmaterialet (Tuvas anteckningar) är tre buntar med en mängd vaxduksblock av olika storlekar, marginaler i böcker, servetter, lösa ark och större delen av både ovan och undersidan av ett köksbord. Alla möjliga skrivverktyg tycks ha använts, av vilka också gjort intryck i textens innehåll.
  Tyvärr finns inga årtal angivna någonstans bland alla dessa papper. Först föreföll det vara en tillfällighet, sedan blev jag alltmer övertygad om att de eventuella årtal som funnits blivit borttagna.

Texten (Tuvas anteckningar i bearbetning av författaren) är datahanterad i varierande OS-miljöer, bland annat i Macintosh (PowerBook 180, OS 7.5.3, Tex-Edit Plus 2.2).
  Själva arbetet med texten startade den 14 januari fredag 2000, föregånget av en knapp veckas slutgiltigt inventerande bland ofrånkomliga källor i Palma de Mallorca och Bagarmossen söder om Stockholm.

***Sidbrytning***

***PREAMBLE***:

Av någon anledning var jag och min mor på besök hos Tuva när jag var ungefär två år gammal. Vår mor var då kring tjugoåtta och Tuva femton, men jag visste inte då att min mor också var Tuvas mor. Något som modern för övrigt envist förnekar, än i denna dag.
  Men jag minns att min mor och jag var ensamma tillsammans, mycket sällsynt antagligen. Annars hade det inte gjort ett så stort intryck på mig. Och jag minns att mor var nervös och oförutsägbar.
  Platsen var i utlandet någonstans, vilket stämmer bra; mina föräldrar reste en hel del i min tidiga barndom, med hela den då tre barn stora familjen; jag och mina äldre bröder.
  Av naturliga skäl har jag inte särskilt sammanhängande minnen, men stämningen; min mors nervositet och spända rörelser, kommer jag väl ihåg. Och att lukterna inte kunde sorteras; detta var inte hemma och inte ens bekant borta. Något luktade på ett sätt som jag inte kunde placera.

Sedan ett hopp i minnesbilden, till att jag står utanför en halvstängd dörr. Jag är övertygad om att detta minne är från samma tillfälle som scenen ovan; samma lukt, samma stämning, och ivrigt förnekat av min mor. Jag tittar genom den smala strimma som skiljer dörr från dörrkarmen och panorerar rummet på andra sidan väggen. Vågar inte öppna dörren, antagligen fått order om att vänta där jag befann mig.
  Min mor står lätt framåtlutad och är upprörd. Hon riktar sig till någon som befinner sig fysiskt lägre ner än henne. Skäller på ett främmande språk, vilket är ett viktigt minne; min mor skäller på ett främmande språk. Jag begriper inte vad hon säger, därtill reagerar jag över att det är ett okänt språk. Och min mor, som senare i livet haft en lätt tvekan i rösten vad det gällt andra språk, som till exempel engelskan, skäller på det främmande språket utan ett ögonblicks tvekan.
  Jag antar att det är franska. Visserligen kan jag inte fästa minnet av min mors skällande till mina numera goda kunskaper i franska, men logiskt måste det vara antingen franska eller tyska. Min mor kan tio ord på vardera språken. Och har inte heller låtit sig luras att förstå mer än så, trots mina fällor.
  Jag förflyttar mig i sidled och får då mitt enda visuella minne av Tuva: Hon sitter naken på golvet med benen i lotusställning. Hon är blek, nästan genomskinligt blåvit. Hon har händerna knäppta i knät, hakan lätt lyft, så att hennes långa hals gör henne svanlik. Hon blundar och har mörkt långt hår som försvinner ner på hennes rygg bakom hennes axlar.
  Att jag minns att Tuva var naken är inget att tveka om. Däremot minns jag inte hennes fysiska nakenhet, som bröst. Å andra sidan kanske en tvååring inte kommer ihåg sådana detaljer.

***Sidbrytning***


Elfte mars.

Jonny var vaken idag. Igår sov han hela dagen, men idag var det bara sex som gällde. Han hade läst i en bok att kvinnans orgasm blev starkare av att få något i baken samtidigt som vanligt sex. Det gjorde ont, men han tyckte det var kul att hålla på med allt möjligt. Och han ville att jag skulle peta i honom också. Jag vägrade och han blev arg. Som vanligt låste han ut mig i korridoren. Jag knackade på hos Pierre. Han sade att om jag inte ligger med honom så ska han berätta för alla att jag varit hos honom utan kläder på mig. Det gjorde inte så mycket, han är ganska snygg. Men sedan kom norrmannen och hade med sig sin kompis, han som aldrig säger ett ord. Pierre bytte mig mot några bitar hasch. Norrmannen hade tydligen läst samma bok som Jonny, men gjorde det med sin grej. Den där tyste killen ville att jag skulle suga honom, men sedan ville han komma i mig. Jag hoppas att Pierre är tyst om det här. Jonny kan bli ganska grinig numera. Ingen tror på norrmannen och den tyste killen säger ju aldrig något till någon. Jag blöder lite men inte så farligt. Jonny ropade i korridoren men då hade vi alla rökt så mycket att jag inte förstod att det var mig han ropade på. Och sedan kom Jonny till Pierre och rökte han också. Ingen ville prata om något alls så alla har nog glömt bort vad som hände. Jag hittade mig själv bredvid toaletten på natten. Blödde lite till och kräktes. Tänkte inte på att jag varit naken hela dagen och natten, bland en massa killar. Jonny måste också ha glömt bort det. Ibland är det bra att röka jättemycket.

Jag är en varghona. Jag springer i skogen och jagar mina villebråd. Jag äter kaniner och skogsduvor, jag river ett får. Jag är varg. Ingenting att leka med. Jag dödar för att jag vill det, men mest dödar jag för att jag behöver äta. Vargar lever inte av morötter och gräs. Vargar röker inte. Vargar är aldrig fulla. En varg går för sig själv, kanske i flock, och attackerar alla som hotar den. Jag är en varghona och jag är farlig.


Tolfte mars.

Jonny säger att vi ska flytta. Ett tag trodde jag att Pierre eller någon annan sagt något, men det verkar inte vara så. Vi ska flytta för att Jonnys kompisar kommer till Calapur och vi ska dit. Jag hade hoppats på att Carita inte skulle följa med, men det ska hon. Det är något mellan dem, jag vet det. Tycker inte om henne, och hon tycker inte om mig. Ändå kommer hon krypande, som en hund, och vill prata om det och det och han och han och låna tvål och låna tröja och äcklig är hon. Men Tony och Joan följer också med. Joan är lite bekymrad över något. Tony är grinig, nästan lika sur som Jonny. Jag försökte hålla mig på rummet hela dagen, för att undvika Pierre och de andra. Men på toaletten vid trappan väntade han på mig, Pierre. Förstår inte varför han är så hårdhänt, särskilt inte som att jag egentligen inte har något emot att ligga med honom. Men det verkar som att han vill göra mig illa. Jag fick nya blåmärken runt handlederna och är tacksam för att Jonny säkert inte kan se skillnad på sina blåmärken på mig och Pierres. Det är tur att inte alla killar läst den där boken, särskilt Pierre, som är så stor. Egentligen är Pierre att föredra, framför Jonny, men Jonny är min kille, och det är inte så mycket jag kan göra åt det. Förresten verkar Pierre konstig som vill göra det mot min vilja. Hade han frågat snällt så hade han ju fått göra det ändå. Han har en läcker kropp och hans snopp är något att berätta om. Men killar vill tydligen ta, bara för tagandets egen skull. Joan sade en gång att män är så rädda för sina egna önskemål att de inte vågar fästa ord på dem. Det kanske är så med Pierre: Han vill knulla mig, men kan inte säga det på annat sätt än att göra det. Fast jag förstår fortfarande inte varför det måste vara plågsamt och göra ont. Det är nog något han har fått för sig, att så ska det göras. Jonny tycker att Pierre är feminin, som en tjej. Han säger att Pierre egentligen gillar andra killar. Jo, då kan det vara därför han är så hårdhänt. Killar verkar tycka om hårdhäntheter. Vore kul att se Pierre knulla norrmannen i baken. Det tänkte jag när Pierre knullade mig normalt, och började skratta. Då blev Pierre än mer hårdhänt, dunkade hårt i mig, alldeles i onödan. Skratta inte åt mig, sade han, våga inte att skratta åt mig. Men inte skrattade jag åt honom, och det försökte jag förklara. Då blev han skitsur och höll händerna för min mun och näsa. Ett tag var det riktigt läskigt, för jag fick ingen luft. Tänkte: Nu dör jag. Nu dör jag när Pierre knullar mig på en toalett på ett äckligt hotell någonstans vars namn jag inte tagit reda på. Om jag överlever ska jag ta reda på var jag befinner mig någonstans. Kan inte dö utan att veta vart man dör. Hur ska man då kunna hitta därifrån till dit man ska efter man dött?


Femtonde mars.

Vi har flyttat. Är nu i Calapur och resan hit var inte kul. Jag trodde att vi skulle åka på morgonen, men Jonny sade att det var bättre att åka på natten med buss. Jo, det är det, men man kan inte sova på bussen. Och dagen efter åkte vi fortfarande, utom på förmiddagen då vi skulle byta buss och ingen visste vart den andra bussen fanns någonstans. Jättekul. Ingen visste något och ingen hade sovit. Carita, Tony, Joan, Jonny och jag. Tony och Jonny på usla humör, luktade gammal sprit från natten, gnälliga, rusade rakt fram utan att fråga någon. Vi gick fel flera gånger men ingen vågade säga något. Joan viskade till mig att man egentligen borde lämna killarna någonstans och åka själv. Vi visste ju vart vi skulle, men bara inte hur. Men Carita var omkring oss hela tiden så det gick inte. Vill absolut inte ha med Carita ifall Joan och jag skulle lämna killarna åt sina öden, men vill inte lämna Carita med Jonny. Då vet man ju vad som händer. Killar tänker bara på en sak och Carita knullar vem som helst, det vet ju alla. Vi träffade några norska killar som kände till norrmannen och de kunde hjälpa oss med hur man hittade bussen. De fick betalt i pengar, för vi ville inte skylta med vad vi har. Och det är enklare att leka nybörjare, för då vill alla visa vad de lärt sig de senaste veckorna. Joan sade att det är konstigt att alla vill ha betalt, men så är det. I det här landet får man ingenting gratis, trots att det mesta är mycket billigt. Det är väl så, att ifall allting kostar och ingenting är gratis så blir det ungefär som Frankrike ändå, när man räknar samman alltsammans. Vi märkte det på marknaden. Ingenting var gratis, till och med rutten frukt ville man ha betalt för. Jonny grälade med en bonde hur länge som helst om en påse apelsiner tills Tony fick slut på det. Jonny grälar för grälandets skull men den här gången slapp jag vara den som han var arg på. Men Tony vågar sig Jonny inte på. Joan säger att män är som hundar: Den som skäller högst vinner. Men det är inte riktigt sant, för Tony skäller aldrig. Han morrar istället. Carita köpte en jättebunt bröd för nästan ingenting och vi retade henne för det. Men sedan på natten när alla var hungriga och apelsinerna var slut så bjöd hon oss på bröden. Då var det ingen som retades. Ibland är hon bra att ha. Jag vill inte vara otacksam eller orättvis. Men jag kommer inte att skriva igen att Carita är bra. Det räcker med en gång. Hon försökte att sätta sig bredvid Jonny men det satte Tony stopp för. Killarna ville sitta tillsammans, som några arabiska prinsar med sina haremskvinnor en bit därifrån. Det skulle vara vi det: Joan, jag och Carita. Kan knappt skriva hennes namn utan att må illa. ÄckelCarita. SnyltCarita. Carita som ingen kille vill ha. Carita Värdelös. Joan sade att killar egentligen bara gillar killar innerst inne, men att de inte vågar visa det eftersom det är onormalt. Jag tror hon har rätt. Annars skulle inte killar hela tiden vilja träffa andra killar. Vi tjejer kan vara ensamma med flera killar men jag har aldrig träffat en kille som trivs med bara tjejer. I alla fall inga normala killar. Bögar kanske men inte riktiga män. Joan säger att alla män egentligen är bögar men att de bara låtsas gilla tjejer. Alla killar vill helst bli avsugna och knulla någon i baken, vilket är bevis för att de helst vill knulla med andra män. Så säger i alla fall Joan och hon vet en hel del. Jag undrar hur det är att knulla med en tjej? Joan vet säkert, hon har gjort allt. Men frågar jag henne så tror hon säkert att jag vill testa. Det vill jag nog inte. Joan kan få knulla med Carita. Och Tony med Jonny. Nej förresten, Jonny är min. Bara min. Han är den jag älskar och Jonny kommer jag aldrig att klara mig utan. Jonny är min sagoprins och min hjälte. Jag berättade för Joan att jag älskar Jonny och hon tittade så underligt på mig. Hon kanske tror något. Jag vet inte, men det var en konstig blick. Ibland är Joan lite underlig. På den andra natten på bussen, fast en annan buss än den första natten, somnade vi allihop. Jag ville sitta med Jonny men Tony och han satt tillsammans. Carita väntade tills jag satt mig hos Joan. Hon vågar väl inte annat. Femte hjulet Carita. Carita som inte ens har vänner. Undrar vem som bjudit in henne. Jag vaknade av att Joan sov mot min axel. Jag tänkte: Det kanske går att vara nära en annan kvinnan, ifall hon sover. Och Joan snarkar inte. I alla fall inte särskilt mycket. Jonny och Tony snarkade tillsammans. Drömde säkert om att ha sex med indiskor. Det är det senaste samtalsämnet: Att köpa horor. Kul för dem. Tony säger att asiater är trängre än västerländskor. Och han säger också att man kan ha sex med en femtonåring i asien, för då är de vuxna. Det är inte kvinnor i västerlandet. Jag tyckte att Tony kändes vuxen och bra att ha med sig på resan med Jonny, men jag vet inte: Han är ganska äcklig. Säger saker som är äckliga och får Jonny att bli äcklig också. Köper de barnhoror så lämnar jag dem, det lovar jag. Kan nog åka tillbaka till Pierre. Äsch, alla säger att man är ensam högst ett par timmar i det här landet. Sedan träffar man alltid någon man kan resa med. Det måste ha varit en kille som sagt så. Att resa som ensam tjej vete fan om det vore något roligt, men det går väl ifall man har kniv. Joan har kniv. Hon visade den för mig. Jag vill också ha en. Vore tufft att sätta den under näsan på Pierre och säga "Passa dig jävligt noga". Joan sade att man måste tänka sig för innan man använder kniv. Om mannen också drar kniv så har man inte längre något val: Man måste använda kniven. Vapen är ingenting man använder på lek, sade hon. Även om mannen inte har något vapen och man viftar med kniven åt honom och han tror att man inte ska skära honom, så måste man det. Han är innerst inne rädd för att bli skuren, och det kommer att straffa sig att man gjorde motstånd. Så säger i alla fall Joan, men jag är inte så säker på att hon har rätt. Ska man göra som Joan säger så ska man antingen mörda honom eller bara lägga sig på rygg. Ingenting emellan. Jag menar: Vad skulle jag ha gjort med Pierre? Dödat honom? Eller sagt att vi skulle gifta oss? Jag önskar att jag hade haft någon mer att prata med än Joan. Vill inte prata med Joan om Pierre. Skulle ha haft någon kompis som inte kände till att Pierre finns. Så är det här: Man har massor av folk omkring sig, men är alltid ensam. Killarna pratar mycket om det: Ensamheten. Det är nog så att alla hela tiden är ensamma men tillsammans med varandra. Skulle aldrig kunna vara ensam mer än tio minuter, tror jag. Tänk att inte ha någon att prata med, på flera dagar. Att det vore tyst och en röst skrovlade igen. Inte ett ord på tio år. Tystnadslöfte i all framtid: Man får bara humma när man vill gå på toaletten. Det blöder fortfarande lite och jag är glad att vi åkte buss så att det hann läka lite innan Jonny kommer med sina prylar. Men egentligen var det norrmannens fel, fast han hade ju köpt mig av Pierre. Sanning: Pierre är den som ska straffas. Man kan inte anklaga norrmannen eller den tyste killen: De hade köpt och betalat. Det är Pierre som är tjuven, som stal mig från Jonny. Jag borde berätta för Jonny att han har haft en tjuv i närheten, men nu har vi ju flyttat så det kanske inte spelar någon roll längre. När jag läkt så finns det inga spår kvar. Och jag är glad att magen är så lös. Har nog haft lös mage i tre månader nu. Det sägs att alla har det i det här landet, att det bara är tyskar som är lite hårda i hela sitt liv. Tyskar och hårda magar hör liksom ihop. De kniper ihop och gläfser och borde skjutas, säger Jonny. Det finns mycket tyskar på det nya stället. Här finns också många hotell. Det verkar vara ett partyställe, och jag såg hur besvikna Tony och Jonny blev när de förstod att det inte fanns någon bybordell här. Eller så skojade de bara. Joan menade att de inte menar allvar. Kan ju inte knulla indiskor när vi är med. Trodde hon ja. Jag vet att Jonny haft andra under tiden vi varit tillsammans. Alla har haft andra. Han kanske tror att jag inte haft någon annan men det är hans problem. Jag vill inte ha någon annan, men ibland blir det fel. Som med Pierre, men det var ju hans fel. Ska sluta att tänka på honom. Han försvinner nog snart om jag tänker på annat. Glömt glömt kommer aldrig igen. Just det: Jonny har inte längre någon gitarr. Den blev kvar på det gamla stället. Jag sade att om han inte rökte så mycket så skulle han komma ihåg sina saker. Det var dumt av mig. Han blev arg, och skulle säkert ha slagit mig om inte Joan och de andra var med. Han har vänt mig ryggen sedan jag sade detta, och det är några timmar nu. Nonchalerar mig. Jag vet inte varför, men det är ganska skönt att han låter mig vara. Vi sover alla i samma rum, alla fem, och det kommer några till så småningom, de vi skulle möta här. Kommer att bli åtta nio stycken i rummet. Joan är lite orolig för att de ska sätta eld på något. Rökat är bättre här och de röker som om de varit utan i veckor. Röker tills de somnar. Både Joan och jag tar det lugnt, men Joan säger att hon skulle aldrig stå ut ifall hon inte fick röka. Jag vet inte. Tycker inte att det är så viktigt. Men nu är vi i alla fall här och Jonny och jag fick ett bra plats, längs en vägg. I hörnet hade någon kräkts och det var djur där, mest kackerlackor. Tony ropade "roomservice roomservice" och alla skrattade. Han var i gasen, Tony. Det verkade som att alla var glada över att vi kommit fram, utom Jonny som saknade sin gitarr. Jag vet, jag skulle ha varit tyst och inte sagt något. Men ibland är han så jävla dum och självgod att jag inte kan låta bli att säga något. Det liksom hoppar ur munnen av sig själv. Grodor. Och dem får jag äta upp senare, det vet jag.


Sextonde mars.

De har kommit nu, Jonnys kompisar. Till och med Tony såg tveksam ut, och Joan gick ur rummet. Det var bara Carita som inte verkade reagera alls. Äckliga tyskar som gapar och luktar mer illa än den toalett vi hade på hotellet i? Kommer inte ihåg namnet. Konstigt. En tysk kille som är vedervärdig, men det är kanske orättvist sagt. Men han går på sprutor och man vet ju hur sådana är. Hur känner Jonny honom och hur kan Jonny kalla honom som sin vän? Men tjejerna den här Olaus har med sig liknar ingenting. Vi döpte dem till tunnorna, Carita och jag, eftersom de ser ut som tunnor. Bajstunnor. Nej, jag tänker tusen gånger hellre prata med Carita än att ens titta åt dem, tyskorna. Flatlöss och gonorre, säger Joan. Jag blev direkt orolig för att Jonny knullat någon av dem, men behövde inte vara orolig särskilt länge. Den ena tyskan var hans gamla tjej, från i höstas. Kan inte förstå det. Ful är hon också. Ful och gapig och äcklig. Jag rökte på alldeles för mycket för att våga fråga Joan om jag också var ful. Jag menar, det måste ju vara något fel när min kille gillar tjejer som är som tyskan. Antingen är jag lika ful jag också, eller så är det fel någonstans. Joan höll om mig medan jag grät och sade att jag visst inte var ful. Ingen kan vara så ful som den där tyskan, sade hon, och det var ju snällt. Men sant. Carita måste ha varit dragen hon också, för plötsligt satt vi alla tre och grät tillsammans och sade att killar är skit och våra killar är mest skit av alla. Jag vet inte hur Carita kom med i bilden men nu måste vi vara Vi Mot Dem. Behöver Carita ifall det blir bråk. Man vet ju hur tyskar är och gammal kärlek rostar aldrig, så sant som det är sagt.


Sjuttonde mars.

Jonny sov hos tyskarna inatt. Det innebär att vi inte varit nära tillsammans på fyra dagar. Det kliar i baken men jag tror det blir bra. Men det kliar där fram också och det känns som något jag fått av någon, kanske Pierre eller någon annan. Är ju bara att räkna dem: Jonny, Pierre, norrmannen och den tyste. Innan Jonny var det en kille en natt precis när jag kommit ner, men sedan bara Jonny i tre månader. Tills då innan vi åkte, men det är knappast mitt fel. Någon har smittat mig med något. Jag frågade Joan om hon hade något man kunde äta och fick några tabletter av henne. Hon sade att man skulle äta två om dagen i tio dagar, men jag måste skynda på innan Jonny kommer tillbaka någon natt, så jag kör megadubbelt. Började med två piller på morgonen och två till vid lunch och blev sedan häftigt magsjuk. Joan hjälpte mig på de äckliga dasset och sade att pillerna inte gör någon verkan om man kräks upp dem. Efter jag kräkts slutade jag må illa. Det var nog säkert något fel på tabletterna. Joan gillar piller och har massor. Hon kanske gav mig fel sort. Det kliar men inte värre än att man kan stå ut med det. Tyskorna sjöng sånger hela dagen. Tyska sånger. Ingen vet varför. Ingen vill höra tyska sånger. Det är lite synd om dem eftersom de är två stycken ganska likadana. Vi kommer aldrig att kunna skilja dem åt. Jag vet inte vem av dem som Jonny var tillsammans med. Om han inte var tillsammans med bägge två. De kanske är tvillingar. Syskon verkar de vara. Carita tror att de delar på tysken. Ett litet harem. Jag gillar inte Caritas haremprat: Det är inte första gången hon pratar om "våra killar" och sådant. Som att hon var med på Tony och Jonny, delade dem med Joan och mig. Carita fyller ingen funktion, hon är inte med oss. Hon är inte med någon. Jag försöker verkligen vara snäll mot henne, men vad hon än säger så irriterar det mig. Nej, idag är det ingen bra dag.

Sjuttonde mars, på kvällen.
  Har promenerat idag med Carita och kollat på byn. Ryggsäcksmänniskor överallt och alla ville dela pipor med oss. Inte särskilt många tjejer här heller. Det finns en liten marknad på andra sidan byn där man kan handla grönsaker och frukt och sådant. Fanns mat att äta i små stånd. Verkar vara dit bönderna åker med sina varor. En del bybor bland alla hippies. Små tanter som sitter i sina dörröppningar och håller på med något. Gubbar på någon bänk. Och jag blev så yr att Carita fick hålla i mig. Jag vet inte vad det var men hela kroppen gungade till, och så blev jag illamående. Kräktes vid ett träd. Rakt framför mig satt gubbarna och pekade på mig och skrattade utan tänder. Monster. Jag förstår inte den här platsen. Fattar inte vad den ska vara till för, varför alla åker hit. Det finns ett litet busstorg där man kliver av. Och där man kliver på för att åka bort härifrån. Men man kan inte åka vidare härifrån, man kan bara åka tillbaka. Som att åka till en ö. Tycker inte om öar. Maten här är säkert förgiftad så att vi västerlänningar ska bli kvar och fylla kyrkogården. Tony sade att man inte begraver sina döda i det här landet: Man lägger dem på en klippa uppe i bergen och låter gamarna äta upp liken. Det är säkert sant. Tony tycker om att berätta historier. Just nu sitter han med tyskarna och Jonny och Joan och berättar något som alla verkar lyssna på så mycket att de nästan slutar andas. Eller så har de rökt för mycket. Carita sitter på sin filt och skriver i sitt anteckningsblock. Liksom jag. Jag gillar inte att hon skriver när jag skriver, men hon skriver nästan hela tiden och vänder blad fyra gånger medan jag vänder blad en halv gång. Det känns löjligt att skriva när hon skriver. Vore bättre om hon inte vore här alls.


Artonde mars.

Jonny sov med mig inatt. Efter att jag hade somnat vaknade jag av att han lade sig ovanpå mig med stånd och försökte komma in. Det gick snabbt för honom. Och det är bra: Han har nog varit mig trogen. Alldeles fylld av sådant som nu kom ut. Men efteråt började det klia förskräckligt och det tog timmar innan jag somnade. Jonny hade inga problem, han somnade på en gång som vanligt. Eftersom jag inte kunde sova så låg jag och tänkte på de senaste veckorna, hur jag träffade Jonny och hur det var innan jag reste hemifrån. Blev väldigt sorgsen och längtade hem. Men det finns ju inget hemma att längta till. Förstår inte varför jag längtar efter sådant som inte finns. Jag är vuxen nu och har mitt eget hem med mig, inuti. Jag är en snigel. Eller en sköldpadda. Det var länge sedan jag var något annat djur. En hel vecka sedan. Och jag åkte den tredje december förra året. Har varit borta länge. Eller hemma länge, hur man nu ser det. Har mest varit sniglar hela tiden. Och en groda. Ibland önskar jag att Jonny kunde vakna och hålla om mig. Han ligger bredvid men vill inte att jag ska hålla om honom när han sover. Fast det gör jag ändå, men han tar bort mina armar då och då. Vaknar och ruskar av sig mig. Killar verkar inte vilja annat än knulla och röka. Och berätta hur mycket de knullat och rökt. Tony är värst på sådant. Till och med Jonny säger att Tony skryter värre än den värste austaliensare. Men han säger det med beundran i rösten. Alla vill vara som Tony. Nej, det är inte sant. Tony är ganska gammal och verkar lite vimsig. Tony säger att utan Joan skulle han gå under på några veckor. Och så kysser de varandra så vackert att både Carita och jag suckar, utan att kunna hjälpa det. Klart man skulle vilja hitta någon som man var så kär tillsammans med. Men lyssnar man på Joan så klagar hon mycket på Tony. Men inte när han hör. Jag säger aldrig ett ont ord om min Jonny. Om jag skulle göra det så skulle säkert Carita skvallra. Nej, det tror jag inte, men man vet aldrig. Jag skulle vilja fråga Jonny ifall han hellre vill ha sex med Carita än med mig. Eller om han saknar sin gamla Mädchen. Vilken av de två det nu är. Undrar om någon av dem är ihop med tysken eller om man borde försöka para ihop honom med Carita och sedan sälja tjejerna till någon arab någonstans. De borde låsas in i en källarhåla med andra sålda tyskor och hyras ut till svartmuskiga män med enorma pittar. För pengarna köper jag tid hos en gynekolog och kollar vad det är som kliar så vedervärdigt. Känns som att jag håller på att förvandlas till en skalbagge, att jag ömsar skinn, inifrån och ut. Måste vara en parasit eller något.


Nittonde mars.

Det for iväg alldeles igår. Jag höll på att bli vansinnig av kliandet och bad Joan om några nya piller. Det hon gav mig måste ha varit gift eller krut eller syra eller vad som helst. Jag bara försvann. Ena stunden satt vi och pratade och jag minns att jag stoppade tabletten i munnen, drack lite beskt vatten, pratade lite till och så försvann allting. Vaknade på kvällen utan kläder men med en filt över mig. Och det kändes hur konstigt som helst mellan benen. Luktade surt, som sur mjölk, och det låg några trasor mellan benen. Joan och Tony var ute någonstans och Jonny visste ingenting. Carita var borta, ingen hade sett henne på hela dagen. Sant, jag såg henne igårkväll, hon skulle gå på toa sade hon och jag tänkte Vem bryr sig. Har inte sett henne sedan dess. Jonny verkade irriterad, och borta hos tyskarna var det tjoffsande och tjiffsande på tyska. Något var osams på något sätt. Jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Jonny sade att jag måste rycka upp mig, att det inte går att vara sjuk här och nu. Sedan gick han till tyskarna så jag hann aldrig förklara för honom vad som hade hänt, att det var Joans piller som slagit ut mig. Alltså, jag vet inte varför han är så tvär mot mig. Även idag har han hållt sig undan. Verkar föredra sina feta tjejer. Kanske tycker han att jag är äcklig som luktar surt. Joan kom tillbaka i morse, utan Tony, med nya trasor. De luktade sprit. Hon ville att jag skulle ta en tablett till men det ville inte jag. Sedan hämtade hon en flaska med någon joghurt som hon menade att jag skulle ha inuti. Jag vägrade. Hon blev förbannad och svor åt mig. Jag började gråta. Hade jag inte varit så matt i hela kroppen så hade jag inte behövt henne alls, men min kropp var lealös. Jag behövde hjälp för att gå på toaletten, ramlade nästan omkull. Jävla Joan och hennes piller. Men efter att jag varit på toa kändes det bättre. Tog en tablett till, mest för att inte göra Joan ledsen. Och det var den dagen det.


Tjugonde mars.

Får man skriva på fel dag? Det mesta jag skrev igår har jag egentligen skrivit idag. Fusk liksom. Jonny kallar Carita för författerskan och hon är tydligen borta. Jonny säger att hon skriver böcker, på riktigt. Att det är därför hon skriver hela tiden. Han har inte sagt något om att jag skriver, och det är tur det. Ibland känns det löjligt att skriva när de andra tysta röker med varandra. Men Carita har försvunnit. Jag borde vara glad men känner ingenting. Och det som kliar mellan benen har också försvunnit. Antingen av sig självt, eller så av Joans dunderkur. Hon är ute någonstans och letar efter Tony, sade Jonny som idag verkar älska mig en smula. Han hämtade vatten till mig och höll handen bakom nacken på mig när jag drack. Jag var darrig på benen men kunde ta mig till tvättrummet och fräscha till mig. Mellan benen droppade mörka klumpar som luktade månadsgammal joghurt. Tur att man är tuff. Sedan fick jag sällskap av en tyska till marknaden. Hon envisades med att jag behövde någon som stödde mig. Jag andades genom munnen ända tills vi kommit ner för trapporna och ut på gatan. Tänk om hon skulle lukta som hon ser ut? Hon sade att jag luktar sur mjölk. Höll på att klippa till henne men är för svag för det. Slår hon mig så lovar jag att dö på stubben. Det var bra luft på gatan, jämfört med vårt rum däruppe i huset. Och jag gillar verkligen inte trappan. Det är för högt och för smalt. Jonny gnällde så mycket på att det bodde någon ovanpå oss på det gamla stället som jag inte längre kommer ihåg vad det hette. Här bor vi längst upp. Finns små gluggar att titta ut genom, men de är stängda med luckorna. Varken Jonny eller Tony vill ha ljus inne. Det räcker med solen ute, säger de. Klart man blir sjuk när det är mörkt. Tyskan heter Lou eller något sådant och jag vet inte om det är hon som varti tillsammans med Jonny eller den andra. Jag frågade inte. Men hon var snäll och rar. Vi åt jättegott på marknaden. Något med kokta grönsaker. Lou visste precis vad vi skulle äta och jag lät henne hållas. Bråka aldrig med en tyska. Äh, jag skojar bara. Lou är inte otrevlig, inte alls. Men jag vet inte vad jag ska tycka, egentligen. Vi köpte bröd och apelsiner till killarna och tittade på snidna prydnadssaker och mattor och stickade mössor. Marknaden var större denna dag än häromdagen. Verkar vara söndag eller något. På kvällen kom Joan tillbaka men både Carita och Tony verkar vara försvunna. Joan ville inte prata överhuvudtaget, annat än fråga hur jag mådde. När jag sade att jag mådde bra så såg hon glad ut, men ledsen på samma gång. Sedan var hon och höll på med tyskens sprutor. Sådant vill jag inte se. Tycker inte om det och ska aldrig testa det. Aldrig. Jonny har lovat att han inte använder sprutor. Jag kollar hans armar när han sover och jag är säker på att han märker det. Men när man börjar knarka på riktigt, då är det snart slut. Ett löfte till mig själv: Aldrig knarka. Precis när jag hade skrivit detta, så kom Lou till mig med en ny joint och satt tillsammans med mig en stund. Hon ville väl visa att vi var vänner. Jag vet inte om vi är vänner, men eftersom alla andra verkar försvinna eller sitta med tyskarna, så får jag väl också göra det. Fast det är bättre att en tysk sitter med mig än att jag sitter med dem. Nu blir hjärnan alldeles rökig så jag slutar för idag.


Tjugoandra mars.

Hann inte skriva igår. Hinner just ingenting. Dagarna bara går och igår var jag till marknadsplatsen och där var nästan ingenting. Bara några matstånd för turister, men inga bönder. Är nog söndag idag. Eller Ramadan eller något sådant. Borde gå ut på kvällen och kolla, men har ännu inte gjort det. Det finns några cafeer som man kanske kan äta på. Men de är stängda på eftermiddagen. Nej, jag förstår inte den här platsen. Jag förstår inte landet heller. Är väl dum i huvudet då. Jonny brukar säga så ibland: Du är dum i huvudet. Det måste du vara, annars skulle du väl inte vara här. Dumskalle. Det är okey för mig att han säger så, bara han inte säger idiot. Det är det enda jag inte tål. Igår sade han dumskalle och så nöp han mig i skinkan så det blev ett stort blåmärke. Jag borde nypa tillbaka, men gör det inte. Jag vet inte vad den andra tyskan heter, eller spruttysken, men igår slog han henne med knytnävarna flera gånger och sparkade henne en gång, innan Lou ställde sig emellan. Begriper mig inte på dem. De verkar vara en sorts familj, där Lou har mycket att säga till om och den andra tyskan har minst. Jag satt med dem igår. Vill vara nära Jonny på kvällarna eftersom han inte sover med mig just nu. Det är något jag inte begriper, men han berättar väl ifall det är något. Han sover i alla fall inte med någon annan. Och Lou vinkar åt mig att komma till dem. Ingen ser fientlig ut: Den andra tyskan ser inte ut något alls. Hon verkar vara fullständigt borta, och om jag fattat saken rätt så är det hon och tysken som är tillsammans, medan Lou kanske är hans syster eller något sådant. Jag har försökt föreställa mig att Lou och Jonny har varit tillsammans och föredrar det framför den andra tjejen. Det är väl ändå inte så mycket att göra något åt längre. Tycker egentligen inte om att röka så mycket som jag gör, men gör det ändå.


Tjugofemte mars.

Min dagbok har varit borta. Tony och Carita har försvunnit. Joan är så sänkt att det är läskigt. Jag vet inte vad jag ska göra, och Jonny säger att alla får sköta sig själva. Men om man knarkar ihjäl sig så måste ju någon se till att man inte gör det. Lou säger att Joan sörjer, att det bara är att låta det hela bero. Joan är ju trettio fyrtio år och det är Tony också. De har säkert varit tillsammans hur länge som helst. Klart hon är ledsen att han försvunnit med Carita. Och det visste jag hela tiden, att Carita skulle försöka ta en av våra killar. Jag visste det. Man är väl inte helt korkad. Istället för att skaffa sig en egen så tar hon andras. Jonny säger att jag ska strunta i Tony, Joan, Carita eller någon annan överhuvudtaget. Annars kan jag sticka, jag också. De där orden fastnade i huvudet och jag trodde att jag skulle bli ledsen. Men istället blir jag mer och mer arg inuti, fastän det inte syns på utsidan. Förbannade jävla idioter och typer. Skitstövlar. Jag är säker på att Jonny knullar precis vem som helst och när som helst, särskilt sin gamla flickvän och utan att tveka en sekund också knulla tyskens psykfall. Jag är säker på att någon läst min dagbok medan den varit borta. Ett tag trodde jag att Carita hade tagit med sig den, varför hon skulle göra det vet jag inte. Men den försvann ungefär samtidigt. Men om Carita hade snott den, så skulle hon också vara tillbaka nu när dagboken är det.


Tjugostjätte mars.

Jag var så arg igår att jag inte kunde skriva något vettigt. Var ute på kvällen utan att säga till Jonny eller Lou, och träffade massor av roliga människor. Jag var nog lite nerrökt när jag gick ut, annars hade jag inte vågat. Vet inte vad det är jag är rädd för men det var så länge sedan jag gjorde något ensam att det verkar livsfarligt, allting. Men det var kul att vara ute. Hittade ett gäng på en bar som bjöd på vin. Vi hade skoj som sjutton. En kille följde mig hem till rummet, utan att göra något. Han sade att han bara ville se till att jag kom hem ordentligt. Jättefin kille. Jag har glömt bort vad han hette men känner säkert igen honom ifall jag skulle se honom igen. Han var skäggig, men det är ju nästan alla killar. Lou var vaken men alla andra sov. Vi delade på en joint och fnittrade vansinnigt mycket. Ibland förstår jag inte vad hon säger, hennes engelska är inte särskilt bra, men man behöver inte förstå så mycket för att det ska vara kul i alla fall. Jonny hade lagt sig på vår plats, om jag nu kan kalla den för vår. Det brukar ju bara vara jag som sover där. Och så blev det något konstigt: Jag har väntat på honom i flera dagar och han har sovit någon annanstans. Nu väntade han på mig, så då sov jag hos Lou. Jag har aldrig sovit bredvid en tjej förut. Inte sedan jag blev vuxen. Vi kröp ihop under filten och hon ville att jag skulle ligga på hennes arm. Det gjorde jag och somnade på en gång. Ett tag trodde jag att hon gillade tjejer men hon lät mig vara. Låg bara nära. Jonny vill ha luft, säger han. Vill inte ha det varmt och trångt. Om Lou säger att hon ska resa vidare ensam, så följer jag med. Så kändes det i alla fall då, precis innan jag somnade. Och i morse var Jonny sur. Vad hade man kunnat vänta sig? Lou såg generad ut, jag vet inte varför. Tysken skällde på henne, på tyska, och kvinnan utan hjärna verkade mer korkad än tidigare. Konstiga stämningar. Den enda som inte verkar bry sig om någonting är Joan. Men hon börjar dagarna med sina fixar. Det är äckligt och jag vill inte vara i närheten av henne. Som om det vore något som kunde smitta. Sprutsjukan. Äckligt är det och man borde säga åt henne. Jag blir mer och mer arg på Tony som lämnade Joan så att hon börjat knarka. Egentligen är det hans fel. Hoppas han får AIDS av Carita, men hon har väl aldrig knullat någon alls, så hon är säkert det mest rena man kan tänka sig. KissCarita. Oskuld och okysst. Det var nog därför hon valde Tony till sist. Tony är gammal och vill ha småtjejer, Carita ville väl ha en gubbe. Just det: Jag borde hitta en ny kille till Joan så att hon slutar knarka. Undrar om den där skäggige killen är ledig? Det är han säkert. Det finns nästan bara killar i den här byn. Vi är de enda som är fler tjejer än killar. Eller så är alla tjejer inlåsta någonstans. Inlåsta och bundna av svartsjuka killar som hyr ut tjejerna till gubbar som Tony. Eller ännu äldre gubbar. Det kanske finns hemliga klubbar här. Försökte förklara det på engelska för Lou. Det gick inte alls. Men hon förstod att jag skämtade, utan att förstå skämtet. Ska man skämta så måste man kunna alla språk, annars kanske någon blir arg eller ledsen eller inte förstår alls. På eftermiddagen ville Jonny att vi skulle lägga oss under filten en stund men det ville inte jag. Jag vet inte varför, men jag ville inte. Och ville säga nej, så att han skulle höra det. Han blev arg och slog mig några gånger, men inte särskilt hårt. I början när han slog mig så slog han mycket hårdare. I alla fall gjorde det mera ont. Nu kändes det knappt. Jag har kanske vant mig. Men Jonny verkade tänka på annat, som att han egentligen inte ville själv heller. Bra att ha mig att skylla på.


Tjugosjunde mars.

Ibland undrar jag vad vi äter. Måste verkligen fundera länge innan jag kommer ihåg vad vi har ätit och när vi gjorde det. Igår var det bröd och tomater och något annat som jag glömt. Vatten. Man ska dricka mycket, säger alla. Och alla dricker massor när de dricker vatten. Sedan glömmer de bort att dricka något alls i två dagar. Det luktar tjockt av urin överallt, som att urinet var så outspätt att det inte rinner undan. Det är konstigt, för här finns det mycket vatten att dricka och det är gott dessutom. Kommer från någon bergsbäck någonstans. Men det är ingen som dricker det. Ingen har tid, alla röker istället. Bröd och röka. Alla är vegetarianer, eftersom ingen vill äta upp det som skulle kunna vara sin bäste vän. Ingen har några vänner, så man vågar inte chansa. Skaffar man en vän så reser snart vännen vidare och så var man utan igen. Enklare att inte ha några vänner alls. Eller så är man vän med alla, ungefär så som vi har det: Ett litet samhälle. Folk kommer och går. Just nu tycks folk mest ha gått. Det är bara tyskarna, Joan, Jonny och jag kvar. Och sticker tyskarna så löses vi upp liksom. Tror inte att vi tre skulle kunna vara en egen by tillsammans. Tror ingenting om Jonny. Bara för att vi inte ligger tillsammans så känns han inte så viktig längre. Trodde jag aldrig skulle kunna tröttna på honom. Han är ju snygg och tuff på det där slängiga sättet som jag tycker så mycket om. Min Jonny. Kom att tänka på Pierre. Det var länge sedan. Pierre är helt annorlunda, men ändå inte. Pierre är mörk och hårig och stor. Jonny är liten. Både Pierre och Jonny är idioter och knäppa i skallen.


Tjugoåttonde mars.

Det är något i kroppen som är fel. Jag vet inte vad, men jag är så arg. Och när jag inte är arg så gråter jag. Det började för några dagar sedan, men då trodde jag att jag bara var less på Jonny och de andra. Men det verkar vara kemiskt det hela. Förgiftad eller något. Och fryser hela tiden, trots att det inte är kallt. De andra tycker jag är knäpp som lindar in mig i filten och morrar, men så är det. Börjar bli lite orolig, drömmer konstiga drömmar som jag inte kommer ihåg vad de handlar om. Men känslan sitter kvar hela dagen. Olycklig och ensam. Så känns det. Utanför. De andra verkar trivas med varandra, medan jag inte hör hemma här. Jonny kommer krypande och vill knulla, men jag säger nej. Han slår mig inte längre. Antagligen håller han på att tröttna på mig, för att jag är så tjurig. Han sitter med tyskarna och pratar mycket med Lou. Ha det så kul, säger jag, utan att det hörs något. Vem bryr sig om Jonny och Lou. Ibland får jag energi över och försöker kolla hur det är med Joan, ifall hon knarkat ihjäl sig ännu. Idag hade hon gjort på sig utan att märka det. Jag fick henne att byta underkläder men hon vägrade tvätta sig. Sade att det enda som höll ihop henne i ett stycke var just skiten på hennes kropp. Hon luktar inte gott. Hon ser inte särskilt fräsch ut heller. Först nu inser jag så gammal hon faktiskt är. Sliten. Hon borde tas omhand på något sätt, armarna ser fruktansvärda ut: Blåmärken överallt efter sprutan. Och ansiktet liksom hänger kring hennes röda ögon. Jag tror hon håller på att knarka ihjäl sig. Jag sade det till Lou, men hon sade samma sak som Jonny, att var och en får sköta sig själv ifall de inte ber om hjälp. Och att Joan inte bett om hjälp så att Lou hört det. Jag blev arg och skrek åt Lou. Hon tittade på mig ungefär som att jag skulle passa mig jävligt noga, men sade ingenting. På kvällen var hon mer än kärleksfull mot Jonny. Det dröjer nog inte länge förrän de är tillsammans igen. Konstigt nog så skiter jag i det.


Tjugonionde mars.

Igårkväll rökte jag alldeles för mycket och tuppade av. Om man nu kan göra det av röka. Men somnade gjorde jag. Sedan vaknade jag och det var nog inte särskilt sent. Det var något som väckte mig. Och gissa liksom: Tyskarna knullade varandra och Jonny också. Kul. Nu kan de allihop fara åt helvete. Knulla i samma rum gör man med den man är ihop med. Men jag blir inte ens arg längre. Nästan tvärtom: Där sitter Joan med sönderstuckna armar och ser ut som att hon dör vilken sekund som helst. Hon har ingenting på överkroppen men hennes smutsiga långa hår täcker det ena bröstet skapligt. Det andra bröstet hänger som en tom påse och verkar vara lika olycklig som resten av henne är. Halvöppen mun. Dräglar säkert, men det syns inte i mörkret. Och omkring henne bökar de som grisar. Trycker sina trynen i varandras stjärtar. Grymtar. Fatta, idiot-Jonny, att du kan trycka din pitt i häcken på Lou i fortsättningen. Men han är inte i närheten av mig ens. Det är väl slut nu då. Tre månader med Jonnys hårda händer och snabba pitt. Tre månader med att han faktiskt kollar att jag är med, men alltid bakom honom. Ville inte att jag skulle gå bredvid honom, men han vände sig om för att se att jag inte kommit bort. I tre månader har jag följt honom som en liten hund. Men nu är det slut. Slut.

Tjugonionde mars, på kvällen.
  Och där satt jag och grät för att allting var slut och jag inte visste vad jag skulle göra. Jonny liksom hasade förbi och såg att jag grät. Höll om mig. Sedan sov vi ihop och hans händer var nästan-mjuka. Han kan nog inte smekas, men i alla fall nästan. Låg bakom mig och höll handen om mitt bröst. Jag är öm om brösten. Men ändå var det skönt, trots att jag nu har tusen millioner baciller i mig från Lou och hennes äckelkompis Jag är säker på att Jonny knullat bägge två, ihop med tysken. Tyskar brukar gilla sådant. I morse gick jag upp på dass och tänkte: Nu var det verkligen slut. Det var fint av honom att avskedsknulla mig, och det var bra att jag fick känna honom en sista gång. Men det är slut nu. Och det är detta jag inte förstår: Plötsligt vill jag inte längre. Vill inte vara med honom, vill inte stanna kvar här. Vill inte prata med Lou eller försöka få Joan att inte dö. Har bara sådär tröttnat och vill bort härifrån. Det känns som att det är färdigt nu och att jag måste göra något annat. Tre månader räcker tydligen. Fast det är snart fyra. Jag räknar fel, som vanligt. December måste ju också räknas med. Nej, nu får jag ge mig: Undviker hela tiden tanken, att jag ska sticka härifrån. Men det finns något läskigt och skrämmande med att packa ihop. Jag vet ju inte vart jag ska ta vägen eller på vilket sätt jag ska åka. Har följt Jonny så länge att jag inte behövt tänka själv. Måste skrika, känner jag.


Trettionde mars.

När man känner att man behöver skrika, så ska man också göra det. Nu har det hänt massor av saker, och detta skriver jag så fort jag bara hinner. Jag skrek rakt ut, och alla blev vansinniga på mig. Störde väl deras rök-fantasier, antar jag. Gick ut och sprang på den där skäggige killen igen. Jag kände inte igen honom men han kände igen mig. Han bjöd på vin och jag följde med honom och hans kompisar till deras rum. Och när de bjöd på röka så kom jag på att jag satt i ett rum med massor av killar som säkert skulle knulla mig allihop. Och istället för att bli rädd och röka ner mig för att inte märka så mycket av det, så blev det tvärtom. Jag höll ögonen på dem och kände hur liksom musklerna i armarna blev allt större. Det var nästan så att jag ville att någon skulle våga sig fram och sträcka en hand mot mina bröst eller något. Då hade jag huggt till. Slitit honom i stycken. Blodsmak i munnen, liksom. Och det var kanske därför ingen gjorde något, tvärtom, de var jätterara och småpratade om vart de skulle resa och frågade hur länge jag varit ute och vart man skulle åka och sådant. Han den skäggiga känns stadig. Jag hittar inget annat ord, men honom kan jag vända ryggen åt. Det känns så. Han behöver jag inte vara rädd för. Han har glada ögon och ibland ser man hans mun mitt i allt skägg. Vi pratar och pratar och den ene efter den andre av killarna går och sover. Kvar sitter skägget och jag. Och så frågar han ifall jag har någon. Jag säger nej så fort att både han och jag hör att det är något som inte stämmer, men ingen av oss bryr oss. Han har såklart ingen. Killar har aldrig det. Kanske har han en tjej hemma någonstans, men hon finns ju
  inte här. Jag funderar på saken, innan han frågar. För det är ju så, att man vet inte hur en kille egentligen är förrän man knullat med honom. Han kan verka hur fin och snäll som helst, men vill binda en när man ska ligga under filten. Så jag tänkte att visst kan jag knulla honom för att se vad det är för en kille. Och så kysste jag honom, innan han hade hunnit kyssa mig. Det var första gången i mitt liv jag kysstes först. Faktiskt, det är sant. Och så lade vi oss och sådär. Han var så tafatt och rar, och vände sig plötsligt åt sidan. Jag undrade vad han höll på med och han viskade att han höll på med skydd. Jag begrep inte vad han menade förrän han var tillbaka igen och det kändes annorlunda. Så, nu har jag knullat med kondom för första gången i mitt liv. Men det var inte det jag skulle berätta. Det som är viktigt är att jag reser med dem. Jag sticker. Jonny, Joan och tyskarna kan böka i varandras bakar och ha det så skoj med varandra. Jag försvinner, som vinden. I morse var jag upp på rummet för att hämta min väska och var full av förklaringar och arg och på väg bort. Och i rummet sitter Joan och ser dödare ut än någonsin. Jonny sover med den andra tyskan, Lou ligger på min plats. Varför vet jag inte. Och spruttysken är väl och skaffar knark någonstans. Är det någon som kommer att sakna mig? Är det någon som märker att jag varit borta över natten? Inte det? Adjö ändå, äckliga idioter och knarkare. Men så blev jag ledsen för att Joan såg så sjuk ut. Sluta knarka, sade jag åt henne. Varför det, sade hon. Sedan tog jag min väska och mötte killarna vid busshållplatsen. Så, nu åker bussen så då går det inte att skriva längre.

***EOF***


Se även Tuva 2.

Mail