three year
torbjörn skog
2004-08-09
version 3

Och så historien om det tredje året efter

Olyckan

som mest verkar vara att knyta samman det hela. Att sluta se de hinder det är att ha en trasig högerarm och tveksamma ben. Ännu så länge är jag den som tror mig om flest möjligheter. Upp till mig att övertyga omvärlden.

Som en påminnelse om hur skör tråden är mötte jag en Volvokombi med släp som hade den osmakliga attityden att ligga mitt i vägen över ett backkrön. Därtill klart snabbare än de 70 som rådde på plats. Och vägarna här, i närheten av Högsjö, är inte bara ojämna, de är smala också. Min Pontiac är snabb i sidled och det fanns en avtagsväg som jag fick stopp på. Sedan vände jag bilen och körde ifatt det fordon som hade stannat en bit bort.

Men det var inte förrän tio minuter senare som jag konstaterade att jag var ordentligt skakad, kanske just för att det inte var mitt fel; kommer något att hända kan skälet lika gärna vara att någon annan drullar till det. Och en Volvokombi med släp i 80 km/tim är inte kul att få rakt i ansiktet. Att jag, just denna gång, körde långsamt, var en av de här tillfälligheterna som råkade vara till fördel för händelseförloppet.

Framtiden

Att skriva en årsfundering vid samma tidpunkt varje år har onekligen ett backspegelperspektiv. Att se vad som hänt, och kanske fundera över om det hade kunnat gå på ett annat sätt om inte Om hade varit.
   Just därför är det dags att börja titta framåt. Historia är som att läsa gamla dagböcker och vilja påminna fd flickvänner om hur hemskt det var då, eller att det skulle ta åratal innan jag insett så klantig jag var, och ge dem rätt. Ringa och säga Hallå, du hade rätt! Va, minns du mig inte? Det var så här jag trodde det var, men idag vet jag att det var fel. Eller att du hade fel, ju.
   Mitt problem är att jag har skrivit ner min version av sanningen och det är den versionen jag minns. Och just ingenting utanför.
   Historia är något som växer sig större alltmedan åren går. Så börjar plötsligen historien påminna om sig själv, och jag konstaterar mig planera för framtiden och undrar hur det kommer sig att allt kommer ifatt på samma gång, nu.
   Det tråkiga med min historia är att den inte längre förvånar. Klart roligare då att höra andras version. Och ganska snart börjar jag tänka på annat, emedan historia i det långa loppet känns åt fel håll.

Ambitioner

Under det år som gått tog jag mer av mig själv på allvar och tryckte de två evighetsrefuserade romaner som jag är så säker på är intressanta för fler än mig. Den första fick rimligt bra recensioner och köptes in till ett gäng bibliotek. Den andra är på väg till olika recensenter, för att förhoppningsvis nå biblioteken senare i höst.

Det fascinerande med att trycka dem är som att släppa på en propp: Trycker jag mina romaner finns det inte längre några hinder för att få ut dem. Jag vet att jag blir allt mer sträng mot mig själv ju äldre jag blir, så den litterära kvaliten har sannolikt höjts de senaste åren. Således är det bara att ge författandet det utrymme jag alltid velat ha gett det.
   I samma veva köper vi ett sommarhus, där skrivandet får hur mycket plats som helst.

Här skulle jag kunna bli väldigt orolig och tycka att jag utmanar ödet som på fullaste allvar inte bara tycks ha övergett min IT-verksamhet utan också tror att jag kan ge ut de romaner som jag fortsätter att skriva.

Vad var det vi sade, hon och jag?
   Jag: Biblioteken har köpt min bok.
   Hon: Är det någon som lånar den då?
   Jag: Ohja.
   Hon: Läser de den då?
   Jag: Definitivt.
   Hon: Tycker de om vad de läser?
   Jag: Verkligen mycket.
   Hon: Vad är det för konstiga människor?

Trots att jag skrivit romaner i tjugo år har det ändå ursäktats med riktiga jobb, där IT-jobbandet skulle visa sig vara så fascinerande meningslöst att jag inte längre kunde ursäkta mig efter att jag kommit hem från Teneriffa med fyra kapitel på en ny roman - och detta trots enbent och enarmad.

Rehabilitering

Tre år är inte tillräckligt för att få ihop min kropp. Dock har väldigt mycket börjat hamna på plats och jag kan ganska säkert veta vad som fungerar och vad som inte gör det. Ändå är jag så förvånad när jag (liggande på gräsmattan framför min bil) kan byta glödlampor i varselljusen, att jag växer decimeter i flera dagar.
   Kanske just därför får jag ett mail om en BMW M5 som jag var spekulant på förra hösten. Historien börjar komma ifatt mig.

Rent fysiskt är det ingen större skillnad i år mot tidigare. Dock har vänster knä blivit sämre och det ger också nya perspektiv. Hittills hade allt blivit bättre, hela tiden. Att något blir sämre fanns tidigare inte på kartan.

Dock är det ett år kvar innan försäkringsbolag och sjukvård vill avrunda mig, så ytterligare en och annan förändring bör inträffa.

Partionering

Det går att dela upp en hårddisk i flera olika enheter, utan att ta bort innehållet på hårddisken. Hemligheten är att utnyttja de marginaler som finns, och flytta data hit och dit. Klart man tar en risk att använda delar som inte är menade att användas, men eftersom det fungerar fortsätter man.
   Ungefär samma sak hände mig för tre år sedan: Min hjärna behövde en massa utrymme för att kunna hålla mig vid liv och skuffade undan det mesta på ställen som sällan eller aldrig har använts. Hjärnan ansåg att jag inte behövde vara medveten om omvärlden, dock ville den att min kropp skulle vara det. Och i en månad gjorde jag det jag är så bra på: Jag tillverkar en egen värld.
   När jag sedan tvingas återvända (tack för det, förresten!) visar det sig att en hel del saker är ommöblerade, i den mån de överhuvudtaget finns kvar. Det skulle ta lång tid innan jag kom ihåg den Greklandssemester vi just hade kommit hem ifrån, och det fanns dagar då jag inte fick ihop resonemangen alls. Dock har jag alltid varit bra på att berätta en historia, så jag fortsatte prata och lät förmodligen bara lite ostrukturerad. Samt att poängen aldrig nåddes.
   Jag illustrerade problemet med min hjärna genom att hålla upp min vänstra hand med spretande fingrar: Varje tankekedja var ett finger, och kedjan var enkel att följa så länge som den var logisk. Men när den behövde en annan tankekedja för att fortsätta, fanns där ingenting. Fingret var slut, och trots att resten fanns på nästa finger, fanns ingen sådan koppling mellan dem.
   Häromdagen fick jag ett mail av en kille som jag umgåtts mycket med för dryga 20 år sedan. Problemet var att det fanns inte ett spår av honom i mig. Inte på något sätt hittade jag något minne av honom. Däremot fanns allt annat, och när jag sedan fick mer detaljer om vem han var, kunde jag till och med berätta vilka skivor han bandade åt mig.
   Problemet var inte att han inte fanns i mitt minne (det gjorde han ju), problemet var att det inte fanns någon anslutning till den delen av min hjärna som kom ihåg honom. Som att jag inte kunde trycka på knappen som spelade upp filmen eftersom jag inte kunde föreställa mig att det fanns en sådan knapp.
   Om du kommer in i ett rum där TVn är alldeles för högljudd vet du att det går att skruva ner den. Någonstans finns en volymkontroll.
   Jag har alltid letat reda på alla dessa kontroller, oavsett vad det handlat om. Allt går att lära sig, allt går att förstå. Mitt tekniska intresse har haft gyllene tider med mina datorer, mina bilar, mina mobiltelefoner. Mitt siffertänkande har lätt för att lära sig nya serier, och gärna i proportion till andra. Mitt språkliga intresse tycker det är en baggis att alltid stava rätt.
   Så plötsligen saknas något. Jag förstår inte riktigt, och märker att jag skyddar mig genom att inte längre vara intresserad.
   Det är inte så att jag inte tror att jag kan; det finns inte möjligheten ens att det skulle kunna fungera. Tanken om att det är omöjligt behöver inte ens starta, jag har stängt av långt innan dess.
   Att det tog 45 minuter att byta den ena lampan på bilen, men bara 5 minuter för den andra, illustrerar ganska väl vad jag går igenom just nu: Ingenting är möjligt förrän jag ger mig på det. Och då fungerar det mesta. Problemet är att föreställa sig det.
   Jag som alltid haft så lätt för just föreställningar.
   Skulle jag förr ha kunnat hoppa 2,30 i höjd skulle jag säkert kunna hoppa 1,95 idag, trots benet och armen.
   Eftersom jag var rädd för att min hjärna var skadad ansökte jag om F-skatt, eftersom det var något som var så svårt att jag före olyckan inte ville ge mig på det. Men när jag inte hittade den blankett jag behövde när jag deklarerade, och en deklarationstekniker visade mig att den satt på baksidan av min deklarationsförsäkran, slog det mig att jag förlorat förmågan att kunna leta efter volymkontrollen.
   Ska man leta efter något måste man först vara övertygad om att det åtminstone har existerat.

Det närmaste året ska jag ägna mig åt saker jag inte kan föreställa mig. Jag saknar dem.