GUDARS KÄRLEK


KAPITEL ETT

Vad gör jag? Vad gör jag här?

Han frågar sig själv, flera gånger, vad han egentligen håller på med. Har nu suttit här, av någonsorts artighet, och lyssnat. Väntat på att något intressant ska komma. Några snaskiga avslöjanden. Något som kanske kan pussla ihop livets gåta, få den att likna något. Har druckit alldeles för många koppar kaffe. Börjar längta efter ett stort glas kallt vatten, för att spä ut det som senare garanterat kommer att resultera i en sur mage, med halsbränna och ett primitivt behov av att dricka mjölk.

Förstår inte riktigt vart de vill komma. Är det något han ska förklara för dem? Det kan knappast finnas några möjligheter att det de säger ska väcka hans intresse. Påminner mera om en sorts frälsning. Om att de fel vi gör, härstammar från arvssynden.

Fader; förlåt dem deras gärningar, ty de veta icke vad de göra. Han förstår, utan att vilja uttala det, att de dels försöker trösta honom, dels ingjuta ett hopp de anser att han borde ha, samt ursäkta sina egna beteenden inför honom. Som om de känner sig hotade. Som om han vore ett dåligt föredöme för andra och helst borde ledas tillbaka till fållan igen.

Men han begriper inte vilken fålla de menar.

Rastlöst börjar han åter skruva på sig, försöker titta lite åt sidorna för att se om någon bekant kan rädda honom ur denna situation, bort från dessa religiöst lyckliga människor, som dyrkar varandra på ett sätt som han upplever... sjukligt. Med deras historia. Hjälten, som inte alls rider ut i fält för att undsätta sin väna jungfru - Haha, det var länge sedan hon förlorade sin jungfrudom!

Nejdå. Hjälten har visat sitt hjältemod genom att vänta. Vänta och förlåta. Stå med armarna utbredda, som Jesus på korset, när hon behagade komma hem. Trösta, istället för att strypa henne.

Han kommer på sig med att le. Slutar le. Det kanske kan misstolkas. Vad du än gör med besatta människor; le aldrig mot dem. Om de inte själva ler. För din egen skull.

Han försöker koncentrera sig igen. Det är som att umgås med före detta rökare, just idag firande jubileum: Gud vad världen LUKTAR gott! Medan man själv tänder en av de längsta fimparna i askkoppen och undrar om det finns någon annan att låna cigarretter av.

De sitter runt ett litet runt bord på Sturekatten, bland äldre välklädda damer, som lyfter fingret när de dricker sitt kaffe ur pyttesmå Gröna Anna, och paret han har framför sig sitter tätt tillsammans, rör vid varandra ständigt, beter sig som ett nyförälskat par.

Utan att han reflekterar över det själv, tar han kaffeskeden mellan pek och långfinger, skakar den som en propeller fram och tillbaka. Den slinter ur hans lösa grepp och hamnar på golvet.

Mannen som pratar, tar en lätt förvånad paus, men ler överseende, slänger en blick på sin kvinna. Hon ler djupt tillbaka. Mannen dricker en skvätt av det kalla kaffet, slickar sig om läpparna och fortsätter, som om inget avbrott har ägt rum. - Jag är nästan övertygad om att det inte är vårt fel. Inte alls. Det är ett jävla arv som vi fått av vår föräldrageneration, något vi är uppväxta med. När jag var barn kunde jag läsa överallt i tidningarna, se på TVn och... herreGud, ett av mina mest pinsamma minnen är ett program på TVn, jag tror det var danskt, om tonårskärlek. Tror det hette något om att vara kär när man är tretton. Och man fick se tuggummituggande tonåringar kyssa varandra. Jag minns vad jag led. Det var det livet handlade om, inte bara när man senare skulle bli vuxen, även redan nu. Trots att man inte hunnit fylla tretton. Så såg framtiden ut. Och det var vad de höll på med, de som var äldre.

Jaha, tänkte man, det är väl bara att öva.

Så redan som barn försökte jag föreställa mig hur det gick till, hur man gjorde DET. Det tog lång tid innan jag insåg att man skulle röra sig också. Inte bara stoppa in den. Jag minns att Tage Danielssons Mannen Som Slutade Röka var en av de viktigaste filmerna under mitt tonårsliv. Där fick jag äntligen se med vilken hastighet man gjorde det. Så att man visste, innan det blev av.

Och mina klasskamrater i trean, det måste ha varit i trean, årskurs tre, då man är tio år, gjorde DET på en klassfest. Jag trodde de ljög. Naturligtvis ljög de, det säger sig själv. Men ju äldre jag blir, desto större anledning har jag att ifrågasätta varför de skulle ljuga. De gjorde det som vi alla ville göra, detta viktiga. Kärleken. Men mer än att bara svärma och räkna upp namn på alla flickor man var förälskad i, och fälla in namnet på den flicka man berättade det för. Något konkretare än att dra henne i håret.

Som äldre tonåring upptäckte man att det var enklare att först ligga med flickan, och sedan börja prata med henne. Man fick det hela överstökat. Hur skulle man kunna förstå en tjej som man inte knullat först?

Eller något i den stilen.

Och ungefär då började man på allvar tycka om det. Inte bara som en procedur som alla förväntade sig av en att göra, nej då, något klart mera intressant. Och då var det dags att ingå i en hållbarare sammansättning som kallas förhållande och som inte medgav några utflykter bland andra flickors kön. Det var underförstått, även om man ständigt sprang på folk, framför allt äldre människor, som ansåg att man visst kunde älska varandra, och andra, samtidigt.

Och sittande i ett förhållande kunde man äntligen pusta ut. Så behändigt. Man lärde sig att det blev bättre om man kände den man låg med, även om solen också har sina fläckar.

Men innerst inne undrade man om det var slut nu, om detta var ändhållplatsen för alla de ambitioner man haft att öva sig i konsten att vara lycklig. Visst var det bra, detta förhållande, men var det inte mer än såhär? All denna strävan, för att sluta i något som i och för sig var trivsamt, men vart tog all denna passion vägen, all energi och förälskelse, nyupptäckarlusta och nervöst svett?

Och så började folk göra slut med varandra, den ena efter den andre. Av alla möjliga olika skäl. Jaha, tänkte man, nu gör de slut. Vem var det som ville göra slut, vem förde det på tal?

Det var det viktigaste. Då. Sedan blev det viktigare att veta Varför folk gjorde slut, inte vem som gjorde det.

Och man fortsätter att underhållas av historier om hur kul det är att knulla alla, hur behändigt det är med P-piller, så roliga kondomer det finns. Man träffar någon tjej på jobbet och märker att man blir generad när hon finns i närheten. Men inte fan slänger man sig över henne i omklädningsrummet. Det är sådant man drömmer om, inte gör.

Och leda. Vad har jag egentligen gjort med mitt liv? Är det bara att skaffa barn nu då, eller köpa grannens SAAB TURBO?

Man kanske köper en herrtidning på vägen hem från jobbet, stannar vid en parkeringsplats någonstans där man kan vara ifred, vara ifred! Åh, underbara att få vara ifred, tänker man, medan man bläddrar bland de hemliga sidorna, som inte alls är speciellt hemliga för en som är uppväxt mitt bland dem. Nakna bröst på TVn får en att känna sig som hemma och man har inte förstått någonting av vad Moral Majority eftersträvar borta i staterna. Till och med sina egna perversa drömmar accepterar man som ett tecken på att alla sidor finns inom oss och tycker det är rart när skäggiga män går hand i hand. Det är väl förmodligen därför man aldrig skaffat skägg. Jag tror fullständigt på kvinnlig jämlikhet, men drömmer i smyg om småflickor med stora blåa ögon och halvöppen mun.

Leda. Vart tar mitt liv vägen? Varför är jag inte nöjd med det jag har? Vad är det för rastlöshet som kryper i kroppen, som blir allt värre när jag åker tunnelbana och råkar få en blick tillbaka av alla yngre kvinnor jag stirrar på?

Man går en massa kurser. Först för att vidja sina intressen, fördjupa de få man har. Sedan, utan ursäkter, för att träffa mera folk. Vältra sig i eventuella möjliga förbindelser. Börjar längta efter ett eget frukostbord, sitta och drömma för sig själv, utan någon som yrvaken kommer efter en stund och pratar sönder nattens efterdyningar. Som tar ens del av tidningen, utan att ursäkta. Som envist påstår varje morgon att det är min tur att gå ut med hunden. - Jo, visst är det så, säger kvinnan. Man är så proppad av sin rastlöshet, att man måste få utlopp för den. Men när man väl gör det, så inser man att kärleken ändå är det som spelar någon roll. Att man inte bara kan leva en dag i taget, strunta i att det finns en framtid. - Du förstår, säger mannen, det är Kärleken som är störst. Kärleken är det som vinner i längden. Man kan inte leva ett liv utan kärlek. Du kommer att upptäcka det. - Jag vet, säger han, kärlek är att förlåta, inte sant? Och paret tittar på varandra med förälskade ögon och han, som sitter framför dem, känner hur illamåendet vänder sig i magen.

Måste sluta bälga kaffe. Det är inte bra. För mycket är aldrig bra. Och varför ska jag avundas dem deras lycka? De har sannerligen förtjänat den. En lång väg att vandra.

Och lång tid har gått. Såren kommer nog aldrig riktigt att läka, för någon av oss. Man bygger små broar över dem istället. Dricker några öl tillsammans, frågar hur det är nuförtiden, pratar om dagsaktuella händelser, undviker att komma in på det som varit.

Vi är varandras bästa vänner.

Vi var varandras bästa vänner. Ingen kommer sig för att rätta till tempus- felet. Hon får något sentimentalt i blicken ibland, och han väntar bara på ett tecken att släppa allt och...

Är bara löjlig.

Hon har det nog bra som hon har det. Han sneglar på paret på andra sidan bordet. Det sägs att hon är i sjunde månaden. Trivsamt. Hon kom hem för dryga två månader sedan, så tunn och sliten att ingen misstänkte henne vara gravid. Men mannen vid hennes sida tycks köpa allt. I vår ålder köper man ett paket med olika saker. Väljer inte bara ut godbitarna. Det var väl Johan som sade det. Honom har han inte pratat med sedan dess.

Han tar den sista biten wienerbröd mellan tummen och pekfingret, lägger den på tungan. Torrt. Sköljer vårdslöst ner wienerbrödet med kaffe och får alls i fel strupe. Hostattacken är förödande, har inte en chans att hindra kaffet från att stå som en fontän ur hans mun. Lyckas missa paret med centimeter, men den lilla fördröjningen får brödbiten att halka ytterligare ner i hans luftrör.

Han sitter med bröstet mot låren och hostar för sitt liv. Andnöden stjäl allt syre och det flimrar framför ögonen. Halva hans liv passerar revy. Som att ha huvudet alldeles för länge i en hink vatten.

Det var såhär det kändes.