Här är sidan 150 - 151 ur romanen Gabriella, magbok/sanningar, argument för och emot.

En viss redigering har skett.

Mer om romanen finns att läsa här.


Jag
drömmer om en vindslägenhet med brutet tak i centrala Paris, med fönster inåt gården där barnen leker och stojar, fortsatte Karl Elof. Solen ska skina in på söndagarna genom mina fönster, jag kommer att vakna av grannens toalett som brusar öronbedövande, väl medveten om att det var den fjortonde mannen detta dygn som lät sitt urin däri. Hennes trötta ögon kommer att ge mig den vånda jag behöver för mina dikter, hennes trötta eländiga leende, nästan tandlös, utsliten av sitt förtärande arbete att betjäna alla dessa usla franska män som utnyttjar hennes sociala misär. Sömnlös röker jag i mitt öppna fönster till ljudet av Paris gator och min hora till granne, knak knak, sängbotten kommer en dag att brista och en minister skyndar ut endast omsvept av en solkig filt för att slippa se de hundratals barnlik som ligger under sängen, frukter av ett organiserat kärleksliv utan kärlek, den professionella kärleken, alltför lik den vi alla omger oss med, dagligen. Se på mig! En materiellt prostituerad drömmare. Jag säljer min själ för en ekonomiskt tryggad tillvaro, jag bränner min hjärna på svärfars bokföring, allt för att vara alla till lags.

Men i min lilla lägenhet, åh; blott ett rum med smutsiga tapeter, ett element, bucklat av åtskilliga sjömäns trubbiga skallar, en naken glödlampa hänger i sin tråd från taket, flugprickig spegel, ursprungligen tillhörande ett klädskåp, numera fastskruvad innanför ingången där någon gått lös på väggen med en svets. Så ser det i alla fall ut. Sängen, det centrala i alla bostäder, medelpunkten för den mesta samvaron, visar sina möjligheter med en imponerande bredd, tillverkad för en hel familj, konkret fungerande som stöd för kvantitativ vällust å den ena parten, kanske flera, och det dagliga brödet för den andra.

Bakom ett draperi finns hygieniska möjligheter; handfat för honom och en bidé för henne. Men ingen toalett. Du skiter gemensamt i korridorens bortre ände men urinerar i handfatet medan du borstar dina tänder.

Kanske är detta ett bättre hotell med toalett i grannens rum; jag vaknar av det ödsliga spolandet, friliggande rör på väggarna som skakar en smula av den ursinniga kraften i ännu ett av denna natts vomerande från den emaljerade tanken: Drag i snöret och du är ren från dina synder, vafalls; kondomer flyter! Fyll toalettstolen med toalettpapper och bjud in rörmokaren tre veckor senare.

När då äntligen morgonsolen släpper in sitt ljus genom de gulnande gardinerna, en kvarleva från första världskriget, vaknar jag efter denna natts inferno, i tanken göra guld ur en skrivmaskin, av nattligt arbete skapa mitt bröd och mitt vin. Usel är jag men än mer uselt är detta liv jag försöker gestalta, den kärlek och den handel jag beskriver, allt medan de små barnen skriker på gården, av glädje över att ännu inte känna till varför de existerar, hur de kom till, vilken far de har.