Gabriellas värld
Torbjörn Skog
040805
version 3

Det är aldrig försent om man är ute i god tid

Det är den andra augusti 2004 tjugo år sedan jag började skriva på min första roman: Gabriella - magbok/sanningar - argument för och emot och jag har just läst den för första gången sedan dess.
   Så vitt jag minns refuserades den tolv gånger, för att sedan få vila utan att ens bli ordentligt presenterad på min hemsida.

Citatet om att vara ute i god tid kommer från sidan 196 (av 204) och förefaller vara en lämplig rubrik på denna roman, skriven av en 23-åring som var i startgroparna för att börja en lång resa, på flera sätt.

Hundar

Ska man skärskåda allt jag skrivit skulle man se ett grepp återkomma. Att jag själv har sett det är genom att läsa gamla dagboksanteckningar som jag sedan glömt bort: Det handlar om hundar, gärna döda sådana.
   Gabriella har en just överkörd hund på sidan 146. I novellsamlingen finns en lång utflykt om en hund som har problem med sitt förhållningssätt. I Godnatt Gunnel har en hund en central roll i dramats upplösning. I Shahriars Nätter offras en jakthund på manlighetens altare. I Borta Bra är hundar inte de enda som offras, och i Som Man Bäddar är en hunds död den avgörande anledningen att avsluta ett destruktivt förhållande.
   Döm om min förvåning när jag upptäckte att det dog en terrier i Efter Vatten. Jag hade ingen aning om att en av mina återkommande bilder var hundar. Att sådana inte ännu finns i Evangelium är snart korrigerat.

Sex & Våld

Efter att ha läst halva Gabriella började jag tro att det skulle vara lugnt på den snaskiga fronten, men inte då.
   Däremot är de flesta skildringar (oavsett av vad) mer fragmentariska och inte alltid övertygande i sin riktning. Som om författaren ändrade sig under arbetets gång och ganska snart använde detta som ett konstnärligt grepp. Men ibland blir det svårtuggat (tonåring med senap, vars ålder dubbleras efter några stycken) och på så sätt lite tröttsamt (polischaufför som berättar egna sexuella upplevelser för halvt döva öron).

Renskrivning

Som lektör har jag flera gånger rekommenderat andra författare det man var tvungen att göra med sina manus innan datoriserade ordbehandlare blev var mans egendom. Alltså; det jag inte tyckte var nödvändigt i romanen Gabriella, trots tempusfel, stavfel, och hela stycken som jag raderat med tuschpenna. Inte världens enklaste manus att läsa. Därtill är 2000 tecken per sida klart mer att föredra än de fyratusen som Gabriella levererar.
   Ett av det stora problemen med denna roman är allt som man skulle ha tagit bort. Det är osäkerhetsmarkörer i kubik (som lugnar ner sig ju längre in i romanen man kommer), citationstecken, versaler på tyskt sätt (initialer, ibland hela ord), understrykningar (sällsynt i datormanus, där kursiver tagit den uppgiften: Inte heller det ett särskilt behagligt sätt att markera emfaser). Och ibland stycken som hellre borde vara bortplockade innan manuset skickas vidare.
   Med det då sagt: Renskriver man inte, låt i alla fall manuset vila några månader innan man ger sig på det inför lektörsläsarna. Ofta kommer ytterligare en justering efter dem, vilket absolut är av godo (den text finns inte som inte skulle vinna på att skalas av en smula. Men allt mindre ju mer man skalat tidigare).
   Gabriella är förfärlig i sin orenskrivning, men visst går den att läsa.

Religion & Existentialism

I resonemangen mellan de olika personerna (som borde renskrivas) dyker de eviga frågorna upp, precis som de gör tjugo år senare. Det är egentligen där romanens styrka ligger; i resonerandet. Till min förnöjda glädje ser jag skillnaden mellan att uttrycka samma sanning med en 23-årings språk och med ett som är nära dubbelt så gammalt: Det tar sin tid innan man lär sig lita på det man vill säga.
   I Gabriella sägs det att all kunskap redan finns hos var och en som barn, och att resten av livet handlar om att återupptäcka det man redan en gång visste. Säkerligen; men att uttrycka sanningen är en nötningsprocess som behöver så många år som möjligt på sig innan den känns övertygande.

Sammanfattning

Skulle romanen ha skickats till mig av en hugande författaraspirant skulle jag vänligen ha rekommenderat en renskrivning, där man särskilt tar bort de egna kommentarerna kring det man just skrivit. Det finns en massa intressant i romanen men det dränks i pladder (en inte helt ovanlig krämpa).
   Skoj är att jag ser adresseringar till sådant jag senare skrivit. Skillnaden mellan Gabriella och tex Borta Bra är att den senare inte tvekar, inte ransonerar sig, inte viftar bort det som skulle kunna upplevas som obehagligt. Ju mer man tar ut svängarna, desto mer vänlighet får plats bakom dem.
   Att skriva en bra text är inte svårt. Att skriva en intressant text är svårare, och att skriva en text som får läsaren att vilja läsa mera, är antagligen än svårare. Mitt råd är att ge allt det utrymme man skulle kunna föreställa sig, eftersom det nästan alltid kommer en utveckling efter de omöjliga passagerna. I Gabriella hinner inte det inträffa, trots att energin och förvecklingarna finns där.
   Jag är dock lite imponerad över att romanen håller ett så högt tempo; det verkar inte ha rått brist på energiska infall och fria fantasier under arbetets gång. Av den anledningen känns avslutningen lite snöplig, trots dess logiskhet.
   Att samtliga förlag refuserade Gabriella med den ungefärliga kommentaren "Romanen passar inte in i vår utgivning" var antagligen ett sätt att svära sig fri från efterföljande renskrivna versioner av manuset. Hade jag läst Gabriella skulle jag ha rekommenderat det som står om det första manuset under Tips & Tricks på förlagssidan. Men jag skulle antagligen aldrig ha gett ut den, oavsett.
hem