EXIL

Synnerligen märkligt; det finns ingen här. Rummet är absolut tomt. Ändå ekar orden i mina öron. Och jag är så övertygad om att jag känner igen rösten.

Beslutar mig för att söka igenom rummet.

Klockan är nästan fyra på morgonen och jag ställer mig mitt i rummet för att se om det är något jag missat. Min säng, skrivbordet, fönstret med den trasiga persiennen. Handfatet i hörnet vid dörren. Nyckeln i låset.

Jag har varit tvungen att låsa dörren om nätterna. Min hyresvärdinna har fått för sig att jag av någon anledning drömmer mardrömmar och det har hänt ett flertal gånger att jag vaknar av att hon sitter på min sängkant och klappar mig på kinden. En gång hade hon lagt sig bredvid mig och somnat. Jag vaknade av att hon snarkade.

Samma fenomen då: Någon pratar med mig, tänkte jag, så jag vaknade. Trångt var det också. Min hyresvärdinna är ganska kraftig. Hon brukar berätta att hon kvalificerade sig bland de trettio bästa i 1962 års upplaga av Miss Polandia, men har lagt på sig något sedan dess.

Jag tycker mycket om min hyresvärdinna. Frau Steinberger. Vi har ett gott förhållande. Därtill är hyran mycket billig, även om rummet kanske inte är värt så mycket. Det är mörkt. Jag har klagat någongång på att rummet är mörkt, vilket resulterade i att jag numera har två lysrör i taket. Det ena röret blinkar ibland, beroende på Frau Steinbergers gigantiska kylskåp som stjäl all ström i huset.

Mitt rum är vägg i vägg med köket, och kylskåpet står nästan mot väggen. När det startar så skakar det till. Det låter som om någon knackar. Dunk dunk och lite raskare; dunk knack knack. Sedan är det bara bubblorna i dess rör som tycks spricka med små poppande ljud. Och kompressorns sövande brummande.

I början var det lite störande, men jag upptäckte att kylskåpet drog åt sig all uppmärksamhet och fyllde kvoten av min irritation. I längden är det svårt att se ett ålderstiget kylskåp som en personlig fiende. Man vänjer sig.

Miss Polandia, förlåt; jag menar Frau Steinbereger - jag kallar henne Miss Polandia ibland, även så att hon hör det. Hon tycks uppskatta det. Hon kallar mig Liebling, men menar säkert inget allvarligt med det. Vi har ett gott förhållande, Miss Polandia och jag. En rak dialog.

Hon har även andra gäster i huset. Det är ett stort hus, i behov av reparationer. Och säkerligen dyrt, för en ensamstående kvinna som min hyresvärdinna. Hon bor själv i det inre rummet; ett matsalsstort rum där hon serverar frukost mellan sju och nio på morgonen. Det ingår i hyran. Vanligtvis brukar vi inte vara så många som äter frukost. För närvarande bor nio stycken gäster här. Sju av oss är män, med olika framgångsrika sätt att försörja oss på. Det är nog därför vi bor kvar, trots att rummen generellt sett är ganska fula. Men billiga.

Jag tycks vara näst yngst, med mina trettio år. Alfred är bara tretton. Han är enda barn till en av de två kvinnliga gästerna. Frau Steinberger tyckte det var dags att han fick ett eget rum och Vivianne - modern - ville inte sätta sig på tvären. Vivianne arbetar hela nätterna och är nog innerst inne tacksam för att få ha sitt rum för sig själv. Hon är dessutom mån om att inte bråka i onödan med Miss Polandia. Det är vi alla. Vår hyresvärdinna poängterar ofta att hon driver ett respektabelt pensionat och menar att om vi på något sätt inte uppfyller kraven, att vara respektabla, så kan vi packa oss iväg. Vivianne hyr ett arbetsrum nere på stan, dit hon tar sina kunder. Miss Polandia förstår säkert på vilket sätt hon försörjer sig, men säger ingenting så länge som Vivianne mycket detaljerat och målande berättar om alla olika sjukdomar hon möter i sitt påhittade arbete som nattläkare på ett privatsjukhus i närheten. Vid frukosten brukar hon redogöra för nya sensationella symptom. Och Miss Polandia kan aldrig dölja sin förtjusning och fascination över alla olika variationer av att lida av kroppens skröplighet. Därtill är det inte så många som vill äta av den fria frukosten när Vivianne är där, något som Miss Polandia säkert uppskattar.

När Vivianne går till sängs är det vanligtvis för sent att äta frukost. Och frukosten är ett av mina två mål mat om dagen som jag inte har råd att missa. Så det brukar vara Vivianne, Miss Polandia, Alfred och jag som sitter tillsammans mellan sju och nio på morgnarna och äter en frukost, dimensionerad för nio personer.

De andra i pensionatet ser vi sällan. Många av dem tillbringar de flesta av dygnets timmar ute någonstans och på sin höjd sover bara. Carlos lämnar bara sitt rum när han går på toaletten. Jeanette inväntar döden eller att pojkvännen ska komma tillbaka, vilket som nu inträffar först. Sist jag såg henne var hon i ett ganska dåligt skick. Hennes sjukdom äter upp henne inifrån.

Nu när jag tänker på det, så erkänner jag att jag inte känner de andra speciellt bra. Visst har jag sett dem, men vi har inget intresse av varandra, så det blir inte av att man presenterar sig. Man skulle kunna säga att Vivianne och hennes son, tillsammans med Miss Polandia och mig själv, är som en egen liten familj.

Vivianne är min främsta inspirationskälla. Faktum är att en stor del av min inkomst går till hennes försörjning. Vi kallar det bidrag till hennes sons bildning. Och vi kallar det Fältstudieersättning. Det är mycket vi kallar det. Överhuvudtaget sätter vi stort värde på att undvika att kalla saker för deras rätta namn. Pensionat Polandia är ett omskrivningarnas tempel. Vi vill ha det så. Fasta normer och regler skapar trygghet, som Miss Polandia brukar säga.

Hon beundrar min arbetsdisciplin. Ljudet av min skrivmaskin hörs från klockan tio på förmiddagen till fem på eftermiddagen. Med avbrott endast för tankemöda och en kort promenad ner till tidningskiosken. Jag köper alltid dagstidningen, trots att jag egentligen inte är intresserad av vad som händer utanför Hamburg. För att vara ärlig så skiter jag i vad som händer i Hamburg också, men man måste ju ha en ursäkt för att få lite luft. Jag har gått fram och tillbaka mellan pensionatet och tidningskiosken sex dagar i veckan i snart tre år nu. Känner vägen mycket bra. De flesta som bor eller arbetar längs denna sträcka på dryga fyrahundra meter känner mig. De hälsar alltid, nämner något om vädret, hejdar mig för att fråga om böcker de hört talas om och Nobelpris som delats ut. Jag tror de har en ganska hög uppfattning om mig. Miss Polandia kallar mig Kvarterets Hjärna eller något sådant. Jag har stundtals lite svårt med hennes tyska.

En gång i veckan postar jag mina texter i fyra olika kuvert. Innehållet i kuverten är identiska och destinationerna är fyra städer i varsitt land. Mottagarna läser igenom texterna, bestämmer sig för ungefär hälften och översätter dem till sitt eget språk. Resten får jag i retur, tillsammans med pengarna för de texter de vill behålla.

Jag skriver egentligen inte så mycket som det låter. Mycket av knattrandet från min skrivmaskin är att översätta mina orginaltexter till engelska. Jag börjar bli riktigt duktig på det. En hel del hjälp har jag av Vivianne, som arbetat i London under en mängd år och har ett sällsynt rikt ordförråd av snuskiga engelska könsord. Mina redaktörer påstår att det bästa med mina texter är just det mustiga och lätt antika vokabuläret. Många äldre läsare av deras tidskrifter brukar skriva till redaktörerna och berömma för tids-trogenheten och framförallt det kvinnliga perspektivet. Det hela är ett ganska motbjudande arbete.

I Frankrike har jag tydligen en egen spalt i en tidning som jag inte kan stava namnet på. Men spalten heter i fri engelsk översättning "A Hard Working Girl's Diary", enligt min redaktör.

Nå, jag försörjer mig.

Ungefär en fjärdedel av mitt knattrande går till att bidra till världslitteraturen. Under dessa tre år har det blivit sammanlagt fyra stycken romaner, var och en refuserad från Albert Bonniers Förlag i Stockholm med orden; "Tack för erbjudandet att publicera Er roman, men för närvarande har vi inte utrymme i vårt planerade utgivningsprogram för ytterligare alster. Returnerar härmed Ert manuskript."

Jag nämner inte detta för någon. Tvärtom, jag låter påskina att de som vanligt antagit mitt manus, men att någon tysk översättning ännu inte är aktuell.

Det hela skulle väl ha spruckit, eller åtminstone sett lite underligt ut, om det inte vore för min syster, som bor i Stockholm. Hon skickar böcker och recensioner till mig, mot postförskott. Recensionerna handlar om någon i Sverige med samma namn som jag. En ytterst produktiv författare, vars utgivningstakt överstiger min samlade produktion med nästan det dubbla. Jag tror inte att min syster exakt förstår varför jag ber henne skicka allt om denne författare till mig, men hon gör det i alla fall.

Eller har gjort. Det var över ett år sedan jag fick något från henne och hon svarar inte längre på mina brev. Men på sistone har jag ofta vaknat mitt i natten med en känsla av att hon vill mig något. Att hon tänker intensivt på mig.

Jag har pratat med Jeanette om det här. Jeanette äter mediciner för att stå ut med sina smärtor, både av sjukdomen och sin längtan. Hon påstår att hon närmar sig slutet på sitt liv och att hon delvis redan är avliden. Hon ser i alla fall sådan ut. Jeanette är stundtals svår att få kontakt med, kanske också beroende på att hon aldrig lyckats lära sig tyska ordentligt och att franska aldrig varit min starka sida. Men Jeanette är övertygad om att hon kan följa den försvunne pojkvännens liv och känslor, bara genom att starkt tänka på honom. Det händer att hon pratar uteslutande på norska. Han är visst norrman. Det underlättar vår dialog.

Jeanette säger sig vara säker på att min systers ande frigjorts från hennes kropp och nu bosatt sig i pensionat Polandia på Kücherstrasse.

Jag undrar om det innebär att min syster i så fall har dött eller något liknande, men Jeanette menar att det inte alls behöver vara så. Syskon har speciella band mellan sig, säger hon. Därtill är hon säker på att hennes längtan och sorg över norrmannen, fungerar som en sorts parabol för andevärldens utsändningar och att hon länkar min systers signaler från där hon nu är, till mig.

Du borde skaffa dig familj, säger Vivianne. Du längtar efter någon att bry dig om, det är därför du tror att din syster bor här.

Du borde bjuda hit din syster, säger Miss Polandia, det finns ett rum ledigt bakom badrummet.

Men faktum är att jag vaknar på nätterna av att någon pratar med mig och att jag är övertygad om att det måste vara min syster som vill mig något. Och det hade väl inte varit speciellt irriterande, om det inte vore för att min nattsömn blir förstörd. Jag får allt svårare för att koncentrera mig på mitt arbete och det händer att jag måste fundera över var jag befinner mig när jag tar mina promenader till tidningskiosken. Har nästintill gått vilse flera gånger.

Det är sant; jag har knappt varit utanför det kvarter jag befinner mig i, under dessa tre år i Hamburg. Har inte haft behov av det. Förr, när jag var yngre, brukade jag beta av nya platser genom att promenera mig igenom allt, lägga gatunamn på minnet och försöka sätta allting i sitt sammanhang.

Jag är inte ens säker på att gatan heter Kücherstrasse.

Jag menar; vadå, jag ser tidningskiosken från porten på pensionatet och jag ser pensionatet från tidningskiosken. Varför skulle jag bekymra mig över vart gatan tar vägen om jag skulle fortsätta förbi någon av destinationerna? Tidningskiosken tar hand om mina manuspaket och Miss Polandia hämtar min post. Varför krångla till det, mer än nödvändigt? Jag har allt jag behöver, här, där jag är. Jag har kärlek, uppskattning och trygghet. Jag har en funktion. Jag har så nära man kan komma en familj, som jag dessutom delvis försörjer.

Jag kollar att rummet verkligen är låst. Nyckeln sitter i och det finns inga möjligheter att någon skulle kunna ta sig in utan att jag märker det. Ändå känner jag närvaron av någon.

Böjer mig ner och tittar under sängen. Bara dammtussar runt den resväska jag hade med mig för åratal sedan. Tittar i garderoben. Mina fyra skjortor hänger på rad, tillsammans med den kavaj jag köpte billigt av Gregory, innan han bestämde sig för att fotvandra i Tibet. Och några skor.

Plötsligt tittar jag på mitt rum med kritiska ögon. Ser de fula fläckiga tapeterna, sprickan i handfatet. Lysrören. Tar fram mina skjortor och lägger dem på sängen. Slitna. Fula. Det fattas två knappar på en av dem. Miss Polandia har pressat dem fel.

Luften känns instängd och unken. Får svårt att andas. Öppnar fönstret som jag mig veterligen aldrig öppnat tidigare. Det sitter lite trögt men glider på gångjärnen fullständigt ljudlöst. Som om någon smort dem nyligen. Eller bara god tysk kvalit‚.

Natten känns sval mot min nakna kropp. Gatan utanför är öde, så när som på en berusad äldre mans vingliga färd hemåt någonstans. Bort från Kücherstrasse.

I ett fönster i huset tvärsöver gatan ser jag en kvinna klä av sig. Hon tittar hitåt. Ogenerat klär hon av sig framför fönstret, väl medveten om att jag ser henne. Jag vinkar. Hon vinkar omedelbart tillbaka. Klär av sig naken och står, liksom jag, utan kläder framför ett öppet fönster. Vi tittar på varandra.

Har jag någonsin tittat ut genom mitt fönster under de tre åren jag bott här? Kommer jag inte ihåg. Vad ska det tjäna till?

Kvinnan i fönstret ler plötsligt och vinkar energiskt. Hennes vita tänder lyser i ansiktet. Det kan inte vara mer än tjugo meter mellan oss. Jag ser att hon inte möter mina ögon. Hon tittar på min kropp. I ljuset från mina blinkande lysrör misstänker jag att hon tydligt ser min erektion.

Förvånad? Visst; jag kan inte komma ihåg när jag hade en sådan erektion sist. Könsliga drifter brukar Vivianne snabbt klara av, innan vi jobbar med översättningarna. Hinner knappt få stånd innan det är färdigt. Hon säger att man tänker bättre om man har det avklarat. Blir öppnare för nyanser och nya intryck. Jag vill inte ha några nya intryck, säger jag. Hon förklarar, medan hon knäpper upp mina byxor, att alla män behöver den här sortens intryck. Och hon borde ju veta bäst.

Kvinnan i fönstret vill tydligen att jag ska göra något. Själv smeker hon sina bröst med yviga gester. Hon har yviga bröst. Man kan inte missta sig på vad hon vill att jag ska göra.

Jag börjar förstå varför jag aldrig tidigare öppnat fönstret.

På mitt skrivbord ligger några tabletter som jag fick av Jeanette. Vet inte varför hon gav mig dem. Jag bryter en av dem itu och sväljer den med några munnar vatten ur mitt nattvattenglas. Släcker sedan lyset och ignorerar kvinnans ljudliga viskande rop.

Nästa dag har jag en fruktansvärd baksmälla och vaknar av att någon uppenbarligen håller på att sparka in min dörr. Därtill slår mitt öppna fönster i den vind som inte fanns igår. Det verkar vara kallt utanför sängen.

Baksmälla? Jag har sovit tungt och drömlöst. Brukar alltid drömma. Ska aldrig mer äta av Jeanettes tabletter. Huvudet spränger och det gör inte saken bättre med allt oljud omkring mig.

Huttrande går jag upp och stänger fönstret. Det regnar ute. Undviker att titta mot huset på andra sidan gatan. Drar på mig mina byxor och får återigen denna känsla av att titta på mig själv, som om jag vore någon på besök. Och jag noterar med en viss avsmak att jag inte använder kalsonger. Kröker föraktfullt på läppen.

Alfred står utanför dörren. Han har sparkat sig svettig. Dörren har stora svarta märken efter hans skor. Fr�st�ck, säger han och pekar på det armbandsur jag gav honom för att lära att tid är ett begrepp. Jag har tagit det som min uppgift att lära honom sådant jag anser att han borde kunna. Läsa till exempel. Och att knyta sina skor. Alfreds utbildning är sorgligt eftersatt. Därtill är han motoriskt något okontrollerad. Utan att riktigt mena det göra han hål i papperet när han försöker skriva. I den mån pennan håller.

Jag uppfattar att klockan är åtta på morgonen, tar gårdagens skjorta - brukar jag bry mig om huruvida jag använt skjortan dagen innan? - och knäpper den på väg till matsalen. Alfred hejdar mig och pekar på mina bara fötter. Vanligtvis brukar jag ställa mig frågande till hans pekande, eftersom jag anser att han måste lära sig att i ord berätta för mig vad han vill göra mig uppmärksam på. Men nu förstår jag att jag håller på att göra mig skyldig till ett etikettsbrott. Återvänder med ett alltmer sprängande huvud in på mitt rum och klär mina fötter. Vad har det tagit åt mig? Alfred, som sällan bryr sig om vad som händer omkring honom, tycks tänka detsamma. Han ser förskräckt ut. Jag måste ge ett oerhört förvirrat intryck.

Det har hänt att Miss Polandia fyllnat till på egen hand och springer runt i korridorerna, skrikande ut sin ångest. Liksom Jeanette. Vivianne tycks sköta sina expressiva berusningar på annat håll, Carlos är ständigt berusad men sköter det bakom stängd dörr. Jag, för min del, har inte druckit mer än ett glas öl om dagen under hela min vistelse här i Hamburg. Och bakfylla är numera ett okänt begrepp för min del.

Tills idag.

Med Alfred två steg bakom mig tar jag min plats till Miss Polandias och Viviannes förvånande blickar. Har väl aldrig varit sen till frukosten heller, antar jag. Vivianne har tydligen kommit halvvägs på en sjukdoms-beskrivning, och vad det verkar så handlar det denna gång om framfall. Kan också vara förslappad ringmuskel, skitsamma, symptomen är densamma. Prak-tiskt sett.

Jag gör mitt bästa för att stänga öronen men överväldigas av nästa sensation. Kaffet smakar bränt och smöret härsket. Brödet är uppenbarligen flera dagar gammalt och korven vill jag inte ens titta på.

Nu är åskådaren i mig så närvarande att jag skulle kunna inleda ett samtal med vederbörande. Åskådaren säger något i stil med;

- Är detta vad du kallar ditt liv?

Jag anar det syrliga tonfallet. Svaret är redan givet och det gör mig förbannad. Utan att ens tänka på en vidare konversation, skär jag mig en bred skiva korv och stoppar den frankt in i munnen. Utan att känna smaken fyller jag på med kaffe och försöker att svälja allt utan att tugga. Drabbas av uppkastningsreflexer men behärskar mig. Vivianne har nu kommit till den operativa lösningen på problemet. Hon förklarar att man kan sy dit en liten tråd som stoppar inälvorna från att ramla ut. Tvärsöver öppningen. Miss Polandia säger Voj voj eller något liknande, jag hör inte, är redan halvvägs på väg till toaletten.

Vivianne öppnar dörren till mitt rum utan att knacka. Det brukar Miss Polandia göra också. Sådant man får lära sig leva med.

- Hur är det med dig, frågar hon i språnget.

Till min förvåning blir jag irriterad över hennes närvaro; att hon störtar in utan att knacka, att hon inte ursäktar att hon tränger sig på, att hon är klädd i en glappande morgonrock. Detta konstaterar jag med en viss förvåning. Att jag blir irriterad. Tycks inte bli irriterad annars. Känslan är om inte ny, så i alla fall ovan.

- Vad gör du, frågar hon anfått.

Vad jag gör? Jag röjer. Städar. Sorterar mina prylar. Det har jag inte gjort på länge och just sortering är något som jag brukade hänfalla åt när jag var bakrusig förr i tiden. Ett sätt att samla tankarna, att hitta ett vettigt arbete att göra, när man är övertygad om att man inte är kapabel till något annat.

- Tänker du resa, frågar hon i det att hon sätter sig på min arbetsstol och snurrar ett varv. Min arbetsstol kan snurras. Det är därför jag har den. Tycker om att snabbt kunna vrida mig ur arbetsläge och resa på mig, utan att behöva flytta stolen, annat än runt sin egen lagrade axel.

Ungefär där stannar alla mina tankar.

Som att vända blad; en ny sida, oskriven, vit. Tom.

Och min systers röst säger till mig;

- Fan, grabben. Kom igen nu. Jag behöver dig.

Hennes röst är så tydlig. När jag blundar ser jag henne framför mig. Men hon är betydligt yngre än vad jag minns att hon var. Kan inte vara äldre än tolv-tretton år. Hon tittar på mig så där uppfodrande som bara en syster kan titta på sin äldre bror, när hon vill ha något av en. Hon ser ganska arg ut. Min syster är känd för att ha en stark vilja.

Hon tittar på mig, lite underifrån. Jag är längre. Har alltid haft några centimeter tillgodo genom hela vår gemensamma uppväxt. Skönt att veta. Hennes vilja mot min längd. Inte mycket att komma med. Men obestridligt.

- Vad är det du vill, frågar jag.

- Bara se hur det är med dig, säger Vivianne.

Min syster ler, som om vi hade en hemlighet tillsammans. Något som bara vi vet.

- Men jag vet inte, säger jag till min syster. Du måste förklara för mig vad du vill.

Bakom mig har Vivianne hängt upp sin morgonrock över arbetsstolen. Hon håller på att måla läpparna röda. Jag vet vad det innebär. Min underliv vet vad det innebär. Men inte framför ögonen på min tolvåriga syster. Absolut inte.

- Vivianne, försöker jag, vi är inte ensamma.

- Vill du att jag ska dra för gardinerna?

- HON är här.

- Vem då?

Jag förstår att det kanske låter lite underligt. Vivianne tittar på mig med förvåning. Hon är naken. Hon tycker om att vara naken. Med min systers ögon ser jag plötsligt hur gammal och sliten hon ser ut. Luggsliten skulle man kunna säga. Till hennes försvar måste jag säga att hon är väl bibehållen, men redan i de orden hörs det att man inte talar om en nyponros. Detta då i relation till min systers oskuldsfulla blå ögon. Uppriktiga, sanna, har-ej-sett-av-världens-elände-ögon.

Till min fortsatta förvåning tycks min syster ha en fast plats i mitt rum. Vänder jag på huvudet, så förlorar jag henne ur sikte. Hon befinner sig en suddig halvmeter framför min öppnade garderobsdörr. Faktum är att hon tycks stråla ur garderoben.

Jag reser mig från min knäböjande ställning och stänger försiktigt garderobsdörren. Mycket riktigt; hon försvann. Jag öppnar den igen, och där är hon.

Vivianne lägger en hand på min axel. Vivianne är så välparfymerad att hon aldrig kan överrumpla någon. Handen är varm och inger mig någonsorts trygghet. Liksom för att säga; oavsett om jag har min syster i garderoben, så finns det i alla fall en varm välbekant hand på min axel. Jag stänger garderobsdörren igen.

- Mon ami, säger Vivianne, du verkar spänd. Lägg dig på sängen.

Det sista som en befallning. Hon tror att jag gillar sådant. Det är hennes fasta övertygelse att män tycker om att domineras. Annars skulle de vara homosexuella hela bunten, säger hon.

Det är sant; jag känner mig lite spänd. Jag lägger mig på sängen. Viviannes rödmålade mun har något nervlugnande över sig.

Garderoben har blivit rummets mittpunkt. Kan inte koncentrera mig på att arbeta. Går svängar runt i rummet och plockar med papper. Ser röran. Försöker sortera och få lite ordning.

Har aldrig haft behov av ordning förr.

I mitt skrivbord hittar jag slitna reseblock och en massa små oanvändbara saker. Bussbiljetter från 1983. En entr‚biljett till en bio i Rom. Varför har jag sparat sådant?

Jag skyller på Jeanettes tabletter och bläddrar i mina gamla block. Med en oharmonisk handstil har jag beskrivit resor och våndor. Här och var tycks jag vara lycklig, men på nästa sida mår illa igen. Ställer mig frågande till innehållet i blocken och formuleringar som "Jag söker Lyckan. Tänk att få vara Lycklig någongång, att få vakna på morgonen utan att vara rädd."

Vad är det för trams? Ska det vara jag som skrivit sådant?

Hittar mängder av små block i C5-format, olinjerade, som jag plöjer igenom. Känner mig som en tjuvläsare i någonannans dagböcker. Fylla, sex och hysteri. Vilken endimensionell person. Börjar på allvar misstänka att jag fått tag i fel persons dagböcker.

I en pärm hittar jag tidningsurklipp. Mitt namn. Mitt namn på en massa böcker. Kan det vara så att jag blivit förväxlad, och egentligen är denne allvarstyngde författare, vars recensioner jag har i pärmen? Det låter rimligare. Någon vånda kan jag inte komma ihåg att jag haft och allt detta med sex och fylla är ju bara sådant man skriver om. Även om det mesta verkar bekant. Fantasin är uppenbarligen en kollektiv gåva.

Vid sjutiden på kvällen har jag sorterat alla mina tillhörigheter i staplar på golvet; alla block, småsaker, manus och skrivmaskinen. Jag har vänt skrivbordslådorna upp och ner, för att leta efter hemliga fack och dubbla bottnar. Jag har plockat sönder sängen i dess beståndsdelar och bara hittat en mycket sliten porrtidning från 1964.

Mina egna texter får mig att rodna. Hur kan en i övrigt frisk och sund människa ha detta i huvudet?

Klockan är halv tre på natten och jag har ögnat igenom större delen av mina romaner. Jag tvingas till ett ställningstagande: Ska jag acceptera att detta är mina verk, så måste jag acceptera allt, utan att ifrågasätta det. Det verkar onekligen vara enklast.

Alternativet är att dra ett streck över hela mitt liv och börja från början. Men då är frågan var jag ska börja dra strecket. Vilken del av mitt liv som ska så att säga utgå. Och för att kunna lägga ett sakkunnigt snitt mellan Då och Nu, måste jag ta veta var jag tappat tråden och om jag överhuvudtaget har gjort det.

Bestämmer mig för att acceptera allt. För övrigt en sund inställning till livet. Förvånas gärna men tvivla aldrig.

Och nu känner jag mig mogen att öppna garerobsdörren.

Jag öppnar garderobsdörren. Det är en skräpig garderob. Tidningspapper i botten och mina skor ovanpå. En kavaj. Men någon syster ser jag inte till. I det avseendet är garderoben tom.

Lite besviken stänger jag dörren igen, ångrar mig och låter den stå öppen. Hon kanske behöver tid att materialiseras.

Löjligt egentligen, men jag märkte att jag var iakttagen. Kände mig besvärad, utan att veta varför. Så såg jag att hon tittade på mig, för att sedan vända bort blicken.

Det måste ha varit på advokatbyrån. Jag jobbade där som tekniker. Glödlampor, fotostater, backup på dagens dataarbete. Hon, ganska färsk från juridiklinjen på univeristetet, med en provanställning på tre månader. Ville så mycket. Ambitiös.

Naturligtvis höll jag henne under uppsikt. Nya tjejer växer inte på trän.

Alla söker någon att ty sig till. Det är därför jag finns. Världens bäste vän. Pålitlig. Lojal. Det var jag det.

Hon hade just slutat amma och var tillbaka i förvärvslivet. Hennes make var visst redaktör på någon större tidning. Mycket övertid. Sena kvällar.

Som om jag brydde mig om det.

Hon var vacker, på ett ovanligt sätt. Med tanke på hur hon pratade och förde sig, så saknades det något. Förfinade drag. Man letade hela tiden efter överklassens inavlade bräcklighet. Att hon skulle ha varit skör och ömtålig. Att man skulle ha varit försiktig med vad man sade till henne. Men icke. Just hennes aggressivitet gjorde henne oemotståndlig. Grova händer. Med manikyr.

Hon brukade komma ångande i korridorerna, leta reda på mig och ställa sig alldeles för nära. Frågor om sådant som absolut varken intresserade henne eller mig. Om politik. Fotostatmaskinen. Herregud. Och ingen personalfest i sikte.

Jag frågade mycket om hennes barn. Hade det som vana i början på varje vecka. Har fått för mig att kvinnor med första barnet i babystorlek tror att man är omtänksam och kontaktbar, en riktig raring egentligen, om man frågar om sådant. Det brukar i alla fall fungera. När barnen sedan blir äldre så brukar kvinnorna se lite stressade ut när man frågar om deras barn. Som om det dåliga samvetet växer i samma takt.

Men småbarnsmödrar, det slår aldrig fel.

Å andra sidan har de en tendens till att vara åt Madonne-hållet. De Djuriska Lustarna ligger omedvetet under ammande och omhändertagande.

Desto roligare. När de väl är dragna dithän, så släpper de lös utan att hinna bromsa.

Mitt liv med småbarnsmödrar.

Kanske är det inte värre än att jag i grunden tycker om barn. Och sublimerar det ena på det andra och så blir det som det blir.

Jag hade små ärenden att uträtta. Med en MAZDA-buss. Alldeles i onödan egentligen, eftersom ärendena alltid var fråga om att köpa kaffe eller papper eller andra småsaker. Bussen hade plats för fyra kubikmeter saker.

Med ursäkten att jag ibland kanske skulle bli tvungen att transportera stora ömtåliga saker, så hade jag lagt in ett gäng filtar i bussens lastutrymme. Gamla, hästfiltar. Sådana som man kallade för hästfiltar, förr. Dammiga. Bussen var för övrigt röd.

Mina planer var följande:

Jag skulle erbjuda denna kvinna att köra henne hem, eller någonannanstans, och i något skogsbryn skulle jag stanna, av något påhittat skäl. Sedan skulle vi rulla runt bland filtarna.

Det hör till saken att hon alltid blev hämtad av sin man efter arbetsdagens slut. Och jag väntade bara på ett tillfälle.