blinda hönor

Torbjörn Skog

Berget Regna 2004

 

Till musiken av

Destroy Erase Improve

(Meshuggah 1995)

 

 

- Du vet att jag är chefen här, säger han.

- Självklart, säger jag, vi skulle inte sitta här om inte du bestämde.

- Det är mitt ord som gäller. Vill jag att något ska vara på ett sätt, ser jag till att ordna det. Man förväntar sig av mig att jag ska vara handlingskraftig och effektiv. Inte sentimental. Vi har en ekonomisk förväntan på oss.

- Absolut.

- Drar vi inte in pengar kan vi lika gärna packa ihop. Det är inte välgörenhet vi håller på med. Även om det kan se så ut ibland. Men det goodwill vi får av att sponsra några ungdomar är värt så mycket mer än de tusenlappar det kostar oss. Men det var inte det jag ville prata om. Det är förresten nackdelen att prata med dig; man virrar bort sig i sidospår. Det är tur att vi inte jobbar mer ihop än vi gör för då skulle vi aldrig få något gjort. Egentligen skulle jag flytta ut dig från vårt rum så att jag fick jobba ensam här. Det är ju märkligt att en man i min position inte ens har ett eget kontor.

- Jag kan göra i ordning en plats åt mig bortom matsalen, säger jag.

- Sluta, jag skojade bara. Du tar allt jag säger på allvar. Förresten skulle det inte se bra ut om vi särade på oss. Jag anställde dig för att vara min assistent, min alltiallo. Varför skulle du då sitta tjugo meter bort? Folk kan ju tro att vi har problem med vår fysiska relation, ha ha. Det är tur att du inte är kvinna. Då skulle vi inte få mycket gjort. Påminn mig om att min nästa assistent ska vara tjej. Ja, jisses. En gång hade jag en kvinnlig sekreterare och det gick inte en dag utan att hon spretade med benen. Hur skulle jag kunna säga nej? Man är ju inte mer än människa. Det höll på att kosta mig mitt äktenskap. Visst har jag berättat hela den tragiska historien för dig om hur illa det höll på att gå?

- Många gånger.

- Det kostade mig mycket, det vill jag lova. Än idag hukar jag mig under min frus envälde. Tro mig: Man ska aldrig ge dem övertaget, för det är i stort sett omöjligt att få tillbaka det. En kvinna går inte att samarbeta med. Man är över eller under henne. På flera sätt, ha ha. Jag tror nog att du är finkänsligare än vad jag är. Mer fin i kanten. Försiktigare. En sådan som du får väl knulla hur mycket du vill? En riktig tänkare. Tjejer gillar sådant, sanna mina ord. Om de då inte gillar hårda tag. Då kommer de till mig. Hörru, kan du prata med Elin och be henne ta sig en funderare på vad hon vill med sitt jobb. Det här går ju inte längre och sist jag pratade med henne blev vi nästan osams. Jag vill inte ha anställda som inte är på jobbet, det måste väl även hon fatta?

- Hon säger att hon är yr.

- Jag skiter i vad hon säger. Ska hon jobba här kräver jag att hon kommer i tid, stannar hela dagen, och kommer fem dagar i veckan. Jävla latmask. Vekling. Hade hon varit kille hade jag sagt upp henne, för länge sedan. Det är som att tjejer måste behandlas annorlunda än killar och jag avskyr det, hör du det: Jag avskyr det. Killar kan man hinta om att de inte längre passar in i gänget, men vafan gör man med en som Elin? Men det var inte jag som anställde henne, tack Gud. Hur fan gör man sig av med en telefonist som inte vill jobba? Prata med henne, du som är mjuk i kanten. Hon kanske lyssnar bättre på dig. Ge henne två val: Antingen vara här eller inte vara här. Fan, jag tror jag blir vansinnig. Som att jag inte har annat att tänka på.

- Jag ska prata med henne.

- Du blir nog också en bra chef, endera dagen. Det är inte lätt men jag tycker att du är på rätt väg. Fast du får jobba lite med de här obehagliga sidorna. Man kan inte bara vara god hela tiden. Ibland måste man köra händerna i skiten, hur illa man än tycker om det. Alla kan inte gilla en, inte alltid. Jag vet att de flesta gillar mig men det är inte därför de jobbar här. Det är så det fungerar. De ska visa respekt. Skulle de sedan också gilla mig är det väl okey, men i första hand göra ett bra jobb och respektera mig. Och varandra, naturligtvis. Det höll jag på att glömma, ha ha.

 

- Du vet att han slår sina barn, säger hon. Och säkert sin fru också.

- Snälla Elin, svarar jag, det har väl inte med saken att göra. Han vill att du antingen ska sjukskriva dig tills du känner att du orkar jobba heltid igen, eller kanske gå ner i tid. Men han gillar inte att växeln inte sköts. En telefon måste fungera, det är bara så. Kan du inte klara det själv får vi skaffa någon som hjälper dig.

- Det var säkert inte så han sade.

- Nej, det var det inte, men det är mig du pratar med och jag säger det så. Ibland uttrycker han sig lite klumpigt men eftersom han har omdöme nog att lägga ut en del jobb på mig blir det inte alltför illa.

- Jag förstår inte hur du kan gå hans ärenden. Han är ett svin. Du jobbar för ett riktigt svin.

- I så fall gör du det också. Det gör vi alla. Han är chef, så är det. Ber han dig sköta ditt jobb måste du göra det.

- Han ber mig om ingenting, säger hon, han beordrar mig. I den mån han överhuvudtaget pratar med mig. Ett litet tack då och då skulle ha gjort mig mycket gladare, men sådant fattar han inte. Han tror man är en maskin.

 

Så börjar hon gråta på sitt vältränade sätt. Hon lägger ansiktet i sina händer och hulkar direkt från början. Ibland brukar hon prata medan hon gråter, fortfarande med händerna för ansiktet, men inte denna gång. Nu låter hon bara illa.

- Kan du vara vänlig och sluta gråta, säger jag. Det blir inte bättre för att du gråter, det gör bara vårt samtal längre och svårare.

  Så ringer telefonen också och jag känner mig vanmäktig. Måtte hon sluta gråta och göra sitt jobb. Men inte då. Jag rycker av hennes headset och kopplar upp samtalet. Någon försäljare som jag vidarekopplar till Bertil. Jag vet att jag inte ska uppmuntra honom men det är inte riktigt min stil att vara taskig mot folk, och Bertil behöver åtminstone någon som tänker på honom.

  Elin såg vad jag gjorde.

- Du vet att du inte får koppla till Bertil, snyftar hon, vi ska inte bry oss om honom alls. Det har din jävla chef sagt. Bertil ska ignoreras.

- Vår chef, svarar jag. Och jag gör vad jag anser vara rätt.

- Även om det bryter mot chefens order?

- Den diskussionen tänker jag inte ta med dig. Gör ditt jobb. Eller gå hem. Går du hem så stanna hemma.

- Annars?

- Gör dig inte löjligare än du är. Du har fått tillräckligt med chanser redan, och utmana inte ödet genom att sätta dig upp mot mig. Jag är kanske den enda vän du har här.

 

Hon mumlar något, men gråter i alla fall inte.

  På vägen till rökrummet sneddar jag genom verkstan och det är så uppenbart att de faktiskt inte gör något, annat än tittar på porr via Internet. För tio år sedan hade det varit herrtidningar, och frågan är om utvecklingen verkligen gått framåt. Eller så är det kulturellt betingat. Vi har en stor andel invandrare som jobbar här, och man vet ju hur de tänker. Det som mest irriterar med dem är att jag anställt dem. I ett anfall av godhjärtad frikostighet lät jag arbetsförmedlingen skicka ett gäng araber till oss för att vi skulle kunna hinna med beställningstoppen i våras. Sedan kom sommaren och med den en stiltje som infekterat hela företaget och alltmer tagit fram våra dåliga sidor.

  Tack gode Gud för att hösten snart är här.

  Det var länge sedan jag slutade röka, ändå sitter jag här med Roger och hans cigaretter i min mun. Han är ytterligare en av dessa sysslolösa som så tacksamt bjuder på cigaretter i utbyte mot lite skvaller och en låtsad kamratskap med chefens närmaste person. Dvs mig. Jag struntar i vilket när nikotinet arbetar i kroppen. Att ha slutat röka gör tjuvrökandet dubbelt så skamligt. Annars skulle jag ha köpt mig egna cigaretter och sluppit Rogers dräglande sällskap.

  Så lågt jag fallit. Eller långt. Djupt. Äh vafan.

  En gång var jag en god människa som inte ens hade något emot homosexuella. Som på fullaste allvar hade frågat Roger hur han har det med sin pojkvän och begrundat hans svar. Numera känns hans cigaretter som små bögpittar i min mun och jag är inte helt säker på att jag inte gillar det. Att det liksom smittar, bögeriet. Jag har aldrig heller talat illa om utlänningar, vilket är värt att notera. I alla fall på detta företag: Vi vågar inte längre ha personalfester av rädsla för att få en arab i baken.

  Det jag mest oroar mig för är att Malin ska förstå att jag röker igen, trots att jag lovat att inte göra det. Det vore att förlora ansiktet ordentligt. Se där något som inte heller störde mig förr. Något har hänt och jag är ganska säker på att Malin är anledningen. Och hennes pappa, som är min chef. Han vill ha en man på chefsposten när han drar sig tillbaka och eftersom hans egen son är en mes har han valt mig till sin efterträdare. De närmaste åren har han tänkt lära mig allt han kan om sitt företag, för att sedan tryggt kunna dra sig tillbaka till godset och ägna sig åt rådjursslakt med sin svärson om söndagarna. Dvs mig.

  Ett av de många husen på de enorma ägorna är vårt hus. En förlovningsgåva av chefen. Sju minuters rask promenad från trettiorummaren där han och hans fru bor. Med deras märkligt imbecille son. Och hundarna. De förbannade hundarna. Och en massa jävla polska hembiträden. Och golfklubborna. Och Mercedersen.

- Åh fy fan, utbrister jag.

- Hur är det fatt, undrar Roger och frågan är om han inte har spott i mungipan.

- Ingenting.

 

Det är ingenting och skulle det vara något så skulle jag aldrig erkänna det för mig själv. Och framför allt aldrig berätta det för Roger. Tanken gör mig fnittrig: Jag; gråta ut i Rogers armar. Snörvla mot hans axel medan han trycker ståndet mot mitt lår och dräglar mig i nacken.

- Åh helvete, ursäktar jag mig mumlande och lämnar hastigt rökrummet.

  Vad är det som händer med mig?

  Med låst toalettdörr spolar jag av mig med kallt vatten i ansiktet och känner hur det bränner i hela kroppen. Jag håller antagligen på att bli sjuk. Det är väl den där jävla fittan Elin som smittat mig med något. Lagom inför helgen kommer jag att bli sängliggande. Fy fan, jag säger bara det: Fan.

  I den putsade metallspegeln ser jag min uppspärrade blick. Det är något som är galet med mig, absolut.

 

Malin är ung, mycket ung. Det är nästan lite pinsamt med hennes ålder; hon ser ut att vara min dotter. Det händer ganska ofta att hon känns som en helt annan generation, vilket är helt korrekt. Hade jag skaffat barn när jag var i hennes ålder hade de varit jämnåriga med henne nu. Man kan illustrera det på flera sätt: Jag är nästan dubbelt så gammal som henne. För några år sedan var jag det, men det var innan vi hade träffats. Det var innan jag började på allvar leta efter henne. Att det blev just Malin var nog en tillfällighet, det kunde ha blivit vem som helst som kom i vägen för min ambition att finna en fertil kvinna i fertil ålder.

  Hennes pappa är lika mycket äldre än vad jag är äldre än henne. Hon växte upp med gamla föräldrar, och det bidrog nog till att hon så lätt accepterade en åldrad make.

  Medelålders, inte åldrad. Hennes pappa håller på att bli åldrad men han är ytterligare en generation bort. För att komplicera det ytterligare har hon en yngre bror, vilket gör att pappa chefen var närmare femtio då han tillverkade honom. Och som av en tillfällighet är det där jag befinner mig. Men jag har inte gjort någon storasyster ännu. Kommer att börja med den yngste på en gång.

  Som medelålders man är det ändå uthärdligt att ha sig en ung kvinna. Jag får se till att klä mig sportigt och hålla en arm mot hennes ryggslut så att folk inte kommer på andra tankar än att jag är hennes man.

  Å andra sidan hade jag en äldre kvinna när jag var i Malins ålder och det störde mig bara när mina jämnåriga kamrater undrade varför jag umgicks med min mammas väninnor. Jag skulle ha berättat för dem att jag äntligen träffat en kvinna som ville ha sex jämt, på alla platser, på alla sätt. En kvinna som så fullständigt gick upp i sin njutning att jag inte kunde motstå att vara en del av den. Det spelade ingen roll att hon var gammal, även i mina ögon. Men vilken erotik, vilken hängivelse. Att slippa undra om vi borde ha sex nu, om den andra parten verkligen var intresserad och om man egentligen var det själv.

  Malin har sagt några gånger:

- Man behöver väl inte ha sex jämt.

  Hon suckar på ett konstaterande sätt när jag trycker mig mot henne. Som att hon först ska lägga ifrån sig boken med bokmärket på plats för att om en stund få läsa färdigt kapitlet, men först bara ställa upp på att tillmötesgå mina lustar. Göra sin plikt. Men inte oftare än nödvändigt.

  Ibland illustrerar hon en orgasm, men det är mest när hon är lite berusad. Annat var det första månaden av vårt förhållande. Då lyckades hon ofta övertyga mig om att hon ville.

  Det är väl inte mer än rättvist: Jag knullar henne för att göra henne med barn. Hon knullar för att få mig tyst. Hennes pappa har utsett mig till arvtagare. Hur skulle hans dotter kunna ifrågasätta det? Det är bara att lägga ifrån sig boken och sära på benen.

 

De flesta människor lever antagligen bara dag-för-dag, utan någon särskild plan. Det kanske fanns en plan en gång i tiden, men eftersom inga mål nåddes rann den ut i sanden.

  Jag har också levt så. Jag har försökt nå mina mål tillsammans med människor som inte ville någonstans, om det inte var livsnödvändigt. Det är enklare att gnälla lite tills veckan är slut, sedan kanske något händer som får en att glömma bort vad det var man klagade på. Ska jag vara krass har jag kastat bort hälften av mitt liv på att lyssna på andras gnäll. Och detta utan att förstå att jag gjorde det. Det är nog det värsta: Att långt senare upptäcka att man levde i en skenvärld. Att man blev lurad, utan att förstå det.

  Någon skulle nog kunna kalla mig bitter om de hörde mig nu. Skulle jag lyssna på mig skulle jag kalla mig en dålig förlorare. Klagar man på att man ovetandes blivit lurad, och detta under sådana omständigheter som inte ens irriterade, då är man i sanning en dålig förlorare. Åtminstone en förlorare. Alla som förlorar är dåliga, det är därför de förlorar.

  Nå, det finns de som inte vill se att livet är en tävling. De deltar inte i loppet, de sitter inte ens på läktaren och tittar på. Jag vet inte var de befinner sig men jag vet att de endera dagen kommer att vakna upp till en så ödslig tomhet att de plötsligen börjar räkna upp saker de gjort bra. De kommer att hålla om sin motvilliga kvinna och rufsa sina barns hår och högt säga: - Vi har ju alltid varandra.

  Alltmedan barnen himlar med ögonen och modern tvår sina händer inför vetskapen att han snart kommer att ta den första groggen och inte kommer att sluta förrän han drivit dem på flykt till grannen.

- Jaså, är det dags igen. Jaja, kom in. Han somnar väl snart.

 

Min plan var enkel: Skaffa ett vettigt liv. Ge utlopp för kraft och ambition, gärna så att det blir en massa pengar över. Komplettera med det som saknas.

  Klart man vill ha gemenskap och sammanhang, människor att dela sina tankar med, att utvecklas tillsammans, och lära sig förstå hur världen fungerar. Men när man tröttnat på det är det inte så mycket mer att göra än att övertyga någon liten tös om att hon skulle bli en bra mor till mitt barn, och sedan i gengäld ge mig en släkt att erövra. Prinsessan och halva kungariket.

  I mina svaga stunder föraktar jag chefen och hans bleka hustru, jag blir rädd för den transparente sonen, och jag låtsas att Malins mjuka fasta ungdomliga kropp är trettio år äldre. Sedan blundar jag och tänker att de bara är redskap för min plan. Snart är planen genomförd och allt detta är mitt.

  Måtte hon bli gravid snart.

 

- Nu har ni varit förlovade i sex månader, säger chefen och fyller på whiskey i mitt glas. När ska ni gifta er?

- Snart, svarar jag.

 

Han och jag sitter utanför bastun med fredagswhiskeyn. Normalt tar vi spriten efter bastun men eftersom den är vedeldad och en av polskorna missade att vi skulle komma hem tidigare denna eftermiddag är bastun ännu inte genomvarm. Chefen har inte blivit riktigt arg men känner jag honom rätt kommer polskan att få det bastuhett om öronen om några timmar. Jag har sett det förut. Han missar inga anledningar att straffa dem. De vet det också så just nu är det lite störande med all deras tjänstvillighet. Som flugor runt våra huvuden.

- Jag tänkte mig ett höstbröllop, säger han. När löven börjar gulna, men just innan alla fallit ner. Bitande gnistrande kallt i den lågt stående solen. Ångar av hästarnas frustande framför vagnen. Oktober. Är det för sent?

- Nej, det tycker jag inte.

- Det blir kallt i den öppna vagnen men lite får man väl lida för skönheten.

  Jag ser att han nyper polskan strax under skinkan. Hon tar ett skutt men utan ett ljud. Nu har han börjat. Den enda vägen tillbaka är förbi honom igen och har hon tur hinner han inte komma på något värre än att nypa henne igen.

- Jag har ingen förhoppning om att Magnus kommer att gifta sig inom de närmaste tio åren, säger han, så det blir bara detta riktigt storslagna och avundsvärda bröllop under min livstid. Har jag berättat om vårt bröllop, det vi hade för trettio år sedan?

- Jo.

- Det var så jävla primitivt. Vi åkte stadsbuss till rådhuset, eller cyklade vi dit?

- Cyklade.

- Och medan vi var där inne med lånade vittnen var det någon som snodde cyklarna. När vi kom ut igen fanns det inga cyklar kvar. Hur kul var det?

- En cykel kvar.

- Va?

- Du har tidigare sagt att de stal en cykel, men att den andre stod kvar. Och att ni lämnade den, och tog bussen hem.

 

Han svartnar i ögonen. Detta var inte rätta tillfället att tillrättavisa honom. Jag ska just mildra det genom att säga något om mina bröllopsplaner när polskan gör ett försök att smita förbi honom. Han fångar lätt in hennes handled och drar hennes hand in under handduken han har runt midjan. Är hon smart nu låter hon honom hållas med bara lite motstånd. Låter honom gnida hennes hand i hans skrev. Jag ser att hon tänker samma sak, och just därför är varken hon eller jag beredd på att han plötsligen ger henne en örfil med den andra handen. Den han nyss höll glaset i.

  Glaset splittras mot stengolvet. Han måste just ha släppt det för att hinna överrumpla henne. Offrar ett glas för en snyting. Först ljudet av örfilen, sedan hennes förvånade ljud, sedan glaset. De sitter ihop, kant i kant. Svåra att skilja åt.

  Hon har redan rusat iväg när jag hör att han ropar på ett nytt glas. En annan ängslig utlänning kommer med ett glas på en bricka. Allt går så snabbt att det verkar uppgjort sedan tidigare.

  Jag vet inte om jag helt kommer att kunna vänja mig vid det här, men eftersom alla accepterar det gör jag det också. Även om jag tycker det är fel på något sätt.

- Vad skulle hon mellan mina ben att göra, mumlar han och tömmer det nya glaset. De är som små barn, måste hela tiden tillrättavisas. Hållas i schack. Skulle jag släppa efter, skulle de snart dricka min whiskey. Jag försörjer dem alla, men det verkar de glömma bort. Du får inte glömma att du måste sätta dig i respekt. Du måste ge dem regler, odiskutabla regler. Regler skapar trygghet. De kanske är rädda för mig men de är i alla fall inte otrygga. De vet vad som gäller och det är huvudsaken. Och passar det inte är det bara att åka hem igen. Det finns fler som vill byta med dem. Här tjänar de lika mycket på en dag som de tjänar i veckan i Polen. Då får man ta lite smörj. Och jag har ju flera glas.

 

I bastun är det så varmt att det inte går att prata. Det känns som en tanke bakom det, men jag fördjupar mig inte i den. Whiskeyn spädde på den overklighetskänsla jag redan hade på jobbet. Det är som att det ropas i mig. En massa skrik och nästan vrål som jag varken kan höra eller bortse ifrån. När chefen pratar får de inte plats, men i ljudet av granved som smällande brinner blir jag åter medveten om dem.

  Tidigare hörde jag dem bara när jag vaknade om nätterna men med start denna dag tycks de kunna göra sig hörda även på dagtid. Men jag vet inte ens vad det är jag nästan hör. Det är inte röster, tackolov. Man vet ju vad rösterna brukar göra med människor som hör dem.

  Men det är ljud som påminner om skrik. Eller kanske varningar. Värmen i bastun gör hjärnan lös och oformlig, och med den mina tankar. Jag måste snart ut härifrån, men eftersom det är en tävling om vem av oss som kan sitta kvar här längst måste jag vänta tills han börjar ge upp. Då får jag gå ut, sekunderna före innan han gör det. Men inte tidigare och absolut inte efter honom.

 

Så har jag hans svettiga kropp mot mig och han drar i mina armar, halkar och nyper mig.

- Men så hjälp till lite, befaller han och sliter i mig. Jag orkar förfan inte bära dig.

  Påtagligt svalare händer lyfter min rygg och jag befinner mig sittande. Som att jag just legat. Hon är vacker, polskan, och hon har svala händer. Det är två av dem, bägge klart tilltalande. Svala händer på min heta kropp. De vill att jag ska resa mig, så jag gör det.

  Yrseln känner jag igen. Den hade jag alldeles nyss. Det svartnar.

 

Nu är det Malin som klappar mig på pannan. Jag hoppas att hon inte vill ha sex just nu för jag känner mig verkligen risig. Feberfrossa. Sluta plåga mig med din kropps lustar.

- Jag plågar dig inte, svarar hon, det är du som svimmade i bastun. De bar hit dig och det var väl snällt av dem. Pappa var inte glad, det kan du skriva upp.

- Jag skiter i din pappa.

- Vad skiter du i, sade du? Yrar du igen? Du har pratat massor och hälften av det gick inte att förstå. Somna om så mår du säkert bättre när du vaknar. Vill du ha något att dricka?

- Jag fryser.

- Du har feber. Jag ligger i gästrummet inatt. Du får ropa om du behöver mig.

 

Fladdermöss. Så fula djur men som flyger så vackert. Trollsländor är också duktiga. Och svalor. Kan vända på de femöringar som inte längre finns. Jag önskar att jag hade samma grepp om min kropp, att kunna tvärvända snabbare än man hinner blinka. Och så vända igen. Det är reaktionen jag är mest avundsjuk på, men utan en passande lätt kropp vore det antagligen hemskt att förstå vad som händer utan att kunna göra något åt det. Som att veta att bron har rasat men ändå se de bilars strålkastare som är på väg mot avgrunden. En buss, ett tåg, en hel atlantångare på väg mot havets kant där vattnet skvätter och stänker. Avgrunden.

 

- Du ville prata med mig, säger Magnus.

- Ville jag?

- Malin sade det. Därför kom jag hit.

- Jag vet inte vad jag ska prata med dig om, säger jag, men om du kommit hit får vi väl prata då.

- Du har varit sjuk i snart en vecka. Är det något allvarligt?

 

Det visste jag faktiskt inte. Visst känns det som att jag legat länge i sängen, avbrutet av besök på toaletten och att försöka äta den äckliga mat Malin ställt på sängbordet, men en hel vecka? Jag drar upp täcket under hakan. Jag gillar inte att ha besök i sovrummet. Det känns som att vara i en sjuksal. Jag avskyr sjukhus.

  Han sitter längst ut på kanten av den stol jag brukar hänga mina kläder på. Hoppas det inte ligger några byxor under honom.

- Det är första gången du är här, frågar jag.

- Ni har inte haft huset så länge. Och du har aldrig bett mig komma hit. Tro det om du vill men jag har väntat på det. Att bli inbjuden.

- Vi har inte haft huset så länge.

- Jag har nog mer känt att du behandlar mig som de andra brukar göra. Att du är en i familjen, liksom. Och i den här familjen är det pappa som bestämmer. Alla gör som han vill. Du också. I den här familjen är man aldrig sjuk. Det överlåter man till mig. Då slipper de andra vara sjuka, för jag är alltid sjuk. Att du varit sjuk i en vecka och sedan bjuder in mig kan inte bara vara en tillfällighet. Har du tänkt på det?

- Tänkt på vadå?

- Tänkt ersätta mig helt och hållet. Först bli pappas arvinge, sedan se till att jag inte har någon funktion alls i den här familjen. Hade det inte varit för Malin skulle jag ha tagit livet av mig för länge sedan. Förstår du vad du gör mot mig?

 

Jag hade tänkt bli hans vän. I alla fall så småningom. När jag vant mig vid hans blekhet och hans undfallenhet. Men just nu verkar han ovanligt driftig. Jag drar upp täcket en bit till. Kanske är det vad jag tycker så illa om med sjukhus: Att ligga hjälplös utan kläder, där vem som helst har full rätt att rycka undan lakanet och exponera min kropp för ett gäng sjuksystrar.

  Magnus hostar kraftlöst.

- Jag älskar din syster, ljuger jag, och vill naturligtvis bli din vän. Jag är inte här för att ta någonting, jag är här för att komplettera, bidra med det jag kan. Din pappa anser att jag är bättre lämpad än du att sköta hans företag, men det innebär väl inte att jag tar ifrån dig något? Hade inte jag blivit assistent hade din pappa anställt någon annan.

- Men det var först när du kom in i bilden som han slutade lära mig firman. Fattar du? Jag kanske inte är världens bästa företagsledare, men det var ändå jag som skulle ärva pappas företag. Tills du plötsligen kom hit och lägger beslag på allt som är viktigt för mig. Till och med min syster.

- Det är väl bättre att jag gör henne gravid än att du gör det?

 

Naturligtvis lämnar han sovrummet. Så mycket vänner blev vi vid vårt första förtroliga samtal. Hejdå.

  Kort därefter kommer Malin och hon är arg.

- Du kunde inte ens försöka ge honom en chans att lära känna dig? Istället är du ironisk och taskig, som om du inte kunde undvika att slå honom, fastän du vet så sårbar han är. Ibland är du så lik min pappa att jag blir mörkrädd. Men det räcker med en pappa, bara så du vet det. Det kanske inte är meningen att det ska bli vi. Att det är därför jag fortfarande inte är med barn, trots att du verkligen legat i. Jag kanske ska leta efter en man som är mer lik min bror och mindre min far, är det så? Är det så?

- Klart det inte är så, säger jag, jag älskar dig ju. Ge oss lite tid bara. Jag tror din bror är svartsjuk, och inte gör det saken bättre att jag har enklare att hantera hans pappa än vad Magnus har. Er far är inte så enkel att ha att göra med, men jag ser framtiden, vår framtid. Och där finns din bror också.

 

Jag får en sur uppstötning som jag hinner hejda genom att låtsas hosta. Ögonen tåras, men det är inte helt fel just nu. Gud vet vad det är för mat hon tvingat i mig när jag inte varit vid medvetande. Smakar galla och spenat.

  Hon rör sig tveksamt mot sängen och jag sträcker en hand mot henne. Hon tar den. Jag halar in och lägger henne bredvid mig. Hoppas mina spermier är piggare än resten av min kropp.

 

______

 

- Nu ser du blek ut igen, säger chefen muntert.

- Jag måste nog sätta mig en stund.

- Du har samma färglösa ansikte som Magnus. Det är väl ingenting som smittar?

- Det får du fråga Magnus om.

- Nej, jag menar det du har. Skulle Magnus smitta skulle hela släkten varit utraderad för länge sedan. Hans sjuka är nog mer i nerverna. Obegripligt, men jag var nog för gammal för att sätta fler barn till världen. Eller så var det bara otur. Får ni en CP-unge så vet du att jag inte vill ha några sådana här på gården. Det finns hem för dem. Långt härifrån.

- Den enda som kan ha smittat är Elin.

- Elin har också alltid varit sjuk. Jag räknar med att du talade med henne?

- Det var nog då hon smittade mig.

- Bra. Du gör det man säger åt dig. Synd att du blev sjuk. Gör henne med barn så är vi av med henne. Och så ser vi om det blir CP-ungar eller inte.

 

Det tar en stund innan han slutar skratta.

  Vi är i hans arbetsrum, ett av de få möblerade rummen i den västra flygeln. Resten ekar tomma. Vid något tillfälle frågade jag honom och hans fru vad de ska med så många tomma rum till, och de tittade på mig som om jag sagt att jag har problem med min mage. Men jag antar att det är min omdömeslösa nyfikenhet som får dem att gilla mig. I alla fall han. Frun vet man just ingenting om. En hemlig kvinna. Ska jag tolka henne utifrån hur hennes dotter är, har hon helt enkelt ingen egen vilja. Det är enklare att göra som man blir tillsagd. Det finns alltid någon som vet bättre. Det är ingen mening att ställa till med besvär.

- Jag hade tänkt presentera styrelsen för dig nu på torsdag, säger han, och vet att du ser till att du är presentabel tills dess. Eller hur?

- Jag gör vad jag kan.

- Om det räcker. Annars får du göra mer än så. Jag vill inte ändra mitt körschema, det förstår du säkert.

 

Han verkar ha något tungt på hjärtat. Normalt pratar han utan tankepauser men nu förefaller han behöva formulera sig.

- Du vet att jag tänkt jobba i tre år till, säger han långsamt.

- Det är vad du sagt.

- Men, häromdagen gick jag och funderade på allt vi pratat om och hur du svarar när jag frågar dig saker, och min dotters framtid och en massa annat, där segelbåten naturligtvis tog mest plats, och då slog det mig att jag nog redan har slutat vara verkställande chef, så varför dra ut på det? Jag blir inte yngre, och det blir inte Lena heller. Jag vet inte hur vi mår om ett par år, så jag tänkte: Vi sätter dig i sjön och ser om du flyter. Gör du inte det får du söka oss på VHFen; vi hinner nog inte längre än till Bornholm första veckan. Med båten alltså.

  Nu blev du blekare igen.

- Jag tänker.

- På vadå? Det finns väl inget att tänka på, mer än var du ska ställa fotot av Malin på mitt skrivbord som nästa vecka blir ditt.

- Jag tänker på hur jag garanterat ska bli frisk till på torsdag. Vill inte börja arbetet med styrelsen med en blek nuna. Det brukar vara det första intrycket som stannar kvar, oavsett hur bra eller dåligt man gör jobbet. De kommer ändå att referera till mig utifrån den första gång de såg mig.

- Jag trodde du tänkte säga Tack, men nej tack. Kan du förstå det? Jag var inte säker på att du skulle tacka ja. Är jag ändå inte innerst inne en oroande människa? Det är väl min känslighet som rinner över.

 

Det finns inga känslor i chefen, inte på något sätt. För att få honom att gråta behöver man en hammare.

  Men han uppfattade rätt: Jag har så långt förutsatt att jag ska ärva företaget och då blivit ordentligt insatt i hela verksamheten. Tidsplanen har sagt tre år till. Tre år vid hans sida, tre år utan att behöva ta egna beslut. Bara att vara smart och hålla med där det behövs, protestera när det finns marginal för chefen att ge eftergifter åt beslut han redan tagit. Och så plötsligen ska allt ske på en gång: Sanningen minut är om några dagar, inte några år.

  Onekligen stressande.

  Jag får svarta prickar i synfältet. Som bananflugor som just viker åt sidan när man tittar på dem. När jag åter tittar på chefen ser jag att det är värre än så: Han syns inte längre. Tittar jag bredvid honom syns han i ögonvrån men rakt på är bara ett ljust hål. Det gäller allt jag tittar på, märker jag. För ett par sekunder hoppades jag att han höll på att försvinna, liksom bara utplånas, men så bra var det inte. Det är jag som håller på att bli blind.

- Jag måste nog dra mig tillbaka, säger jag. Jag mår verkligen inte bra.

- Men jag är inte färdig än. Sätt dig.

 

Jag sätter mig. Skulle jag svimma är det väl bara att göra det. Den lilla skinnsoffan jag sitter i går säkert att ligga i också. Om man viker ihop sig.

- Jag tänkte såhär: Eftersom du ska ta över verksamheten från och med måndag är det väl ingen anledning att skjuta upp saker och ting. Och har man tillräckliga ekonomiska resurser går det att vara ordentligt effektiv, det har jag alltid sagt. Sluta himla med ögonen.

- Jag tror jag har synfältsrubbningar.

- Spar dem ett tag, jag håller ju på att presentera min lilla överraskning.

- Vi kan inte ta det senare? Jag behöver gå på toaletten.

- En minut bara, säger han entusiastiskt. Vet du vad du gör på söndag? Då byter du efternamn till samma som din kommande fru har. Alltså den kvinna som är min dotter och som har mitt namn. Fattar du?

- Jag ska byta efternamn?

- Du ska gifta dig med min dotter på söndag. Jag tycker att du ska ta hennes efternamn för att bli mer en i familjen. Hon ska i alla fall inte ta ditt.

- Hon kan ta vilket namn hon vill.

- Va? Mumla inte, det är svårt nog att höra vad du säger.

- Jag kan ta hennes namn, men jag tror inte jag förstår. Vi ska inte gifta oss ännu.

- Det ska ni visst. På söndag. Jag har ordnat alltsammans.

 

Han ser så glad ut i min ögonvrå att jag inte ids protestera. Förresten vill jag inte dra ut på det här samtalet längre, så han får säga vad han vill, nu går jag.

- Tack för att du tar tag i saken, men nu måste jag lämna dig.

- Ja ja, säger han påtagligt besviket, jag hoppas du blev glad. Det är inte helt enkelt att planera andras bröllop men jag tyckte det kunde vara dags nu.

- Absolut.

 

Jag känner honom tillräckligt mycket för att veta att han inte alls vill att jag går, mitt i hans samtal, men nu kräks jag ganska snart. Kroppen protesterar. Hans besvikelse eller mitt kräks.

  Det är tur att jag har gått här förr, från hans kontor, ut i hallen, ner för trappen, över entr‚hallen och ut genom dörren. Jag har i stort sett ingen syn kvar, men har ett gott geografiskt minne. Någon mötte jag i trappan men såg inte vem det var. Eller så var det ytterligare en bananfluga, fast mycket större.

  Den svala utomhusluften slår emot mig, och jag ska just konstatera något. Längre orkar jag inte, utan faller framstupa ner på knä och hinner tänka att jag kräks.

 

______________

 

Åter väcks jag av Malins uppfodrande klapp på min panna.

- Jag trodde du hade frisknat till, säger hon, men det ville du tydligen inte.

- Det är inte frågan om vad jag vill.

- En stor del av alla sjukdomar är psykosomatiska, det har jag läst. Vill man bli sjuk så blir man det. Det man ska fråga sig är varför du väljer att bli sjuk precis nu. Som om vi inte hade annat att tänka på.

- Som vadå?

- Som att jag tror att jag är med barn.

 

Alldeles för sent slår det mig att jag inte reagerar som hon önskar. Men det är långt senare, när hon redan gråtande sprungit ut ur rummet.

  Jag kommer inte ihåg att jag sade något alls. Hon sade att hon var med barn och jag tänkte att allt sker samtidigt, utan att jag hinner med. Sedan tänkte jag Vad mer kan nu hända. Sedan tänkte jag Vilken tur att jag kan bli far, annars hade hela det här projektet varit meningslöst. Jag tror också att jag tänkte att detta är min sista chans, verkligen min sista chans. Går det inte nu, kommer det aldrig att bli någon annan gång. Detta eller inget. Mitt livs sista chans att göra något vettigt av mitt liv. Och så tänkte jag att det är en hel del man får stå ut med för att nå sina mål. Men jag tror inte att jag sade något av detta högt.

 

________________

 

Man är orolig för att Magnus inte synts till på ett par dagar. Sist det var någon som såg honom var det Malin, efter att han och jag pratat, och det är olikt Magnus att inte sitta i köket med sina tepåsar. Jag har förstått att särskilt Malin har en daglig kontakt med honom, men också att han sällan brukar lämna ägorna.

  Det är en i övrigt rörig miljö att försöka rehabilitera sig i. Jag går mina långsamma promenader och försöker få tillbaka energin, alltmedan det rustas till ett omfångsrikt bröllop. Man har byggt ett två meter högt valv som polskorna nu klär med blommor, och en scen där bandet ska spela. Ingen har frågat mig vad jag har för favoritgrupp som vore lämpligt att hyra en kväll, men jag antar att min blivande svärfar har god musikalisk smak.

  Jag vill inte veta vad Malin lyssnar på.

  Jag antar att valvet är där vi kommer att byta ringar.

  Imorgon är det styrelsemöte och jag anser med en viss tvekan att det kommer att gå vägen. Jag har inte mycket kraft men kan med hjälp av lite brunkräm klara av några timmar på podiet. Därtill antar jag att chefen kör sin vanliga svada, förutom det lilla tal jag redan skrivit. Det är en skara professionella styrelseledamoter som säkert har annat att tänka på än mitt mående.

  Det är inte mötet jag oroar mig för, det går säkert bra. Värre är det med söndagen. Plötsligen kändes giftermålet som väldigt onödigt, ett dumt påhitt bara. Att förlova sig med henne var helt okey, att antagligen ha lyckats göra henne med barn är klart spännande, men varför ska vi egentligen gifta oss? Jag tror inte att hon är obeskrivligt förälskad i mig, och jag är definitivt inte det i henne.

  Som sagt: Måtte hon vara gravid.

  Tanken på att bli far är sannolikt ansträngande för jag blir alldeles yr och sätter mig ner på gräsmattan. Efter en stund lägger jag mig på rygg. Såja, det känns bättre.

  Klart vi ska gifta oss, det ingår i planen, men jag hade nog trott att det skulle kännas annorlunda att vara ett par dagar från att ha en hustru. Något pirrande eller i alla fall lite andlöst. Det jag nu känner är ett lätt illamående och en overklighet som kommer och går men som aldrig helt lämnar mig.

  Men det ska nog gå bra att gifta sig. Svärfar sköter nog allt på egen hand. Alltså, det praktiska, på kvällen.

  Jag kan antagligen återanvända det tal jag redan skrivit. Någon större skillnad är det väl inte. Äktenskap som äktenskap.

 

På håll hör jag hur det närmar sig en tjattrande grupp polskor, så jag sätter mig upp. Numera tror alla att jag kommer att svimma många flera gånger. Därför ska jag inte lägga mig på gräsmattan så här. Förlåt, det var dumt av mig, men jag behövde ta igen mig en smula.

  De rörde sig snabbt och hjälper mig nu upp på benen. Ena stunden där borta, nästa alldeles inpå mig. Nej, jag klarar mig, tack så mycket, jag är okey. Låt mig vara.

  Även om de sprang kan de inte röra sig så fort. Eller så försvann mitt medvetande under några sekunder. Obehagligt.

 

Jag går långsamt ner mot sjön, mest för att bli av med dem, och hade egentligen tänkt gå tillbaka till huset. Men eftersom det finns en inredd sjöbod därnere, med fåtöljer och säkert något att dricka, går jag istället dit.

  Som med de flesta andra byggnader på den här gården ligger nyckeln i stupröret på höger sida. Eller: Här finns ingen nyckel. Den skulle ha legat här men gör det inte. Antingen har någon slarvat bort den eller så är dörren redan upplåst.

  Dörren är upplåst. Jag ropar hallå några gånger men ingen svarar.

  När ögonen vant sig vid mörkret därinne har jag inga problem att fokusera blicken. Det är min första tanke. Den andra är att bröllopet nu blir inställt: Jag har hittat Magnus.

 

Man kan säkert reagera på en massa olika sätt om man hittar någon som inte längre vill leva. Jag antar att de flesta rusar efter hjälp eller på andra sätt reagerar. Det gör inte jag. Det kommer ingen reaktion. Istället känner jag mig lite matt, precis som alldeles nyss, så jag sätter mig ner i den fåtölj jag redan för mitt inre hade valt ut, och hamnar så att jag har Magnus fötter en dryg meter framför mig.

  Sittande funderar jag om jag ska se efter om han lever, men det känns som att han hängt där ganska länge, så jag struntar i det. Därtill vill jag inte ha något med detta att göra. Det är liksom inte min grej.

 

Efter en stund inser jag att något måste göras. Jag ringer min chef, pappa svärfar. Vem skulle jag annars ringa?

- Rör dig inte ur fläcken, säger han, jag kommer på en gång. Släpp inte in någon annan.

- Tack, säger jag.

 

Direkt efter telefonsamtalet känns det lättare. En börda från mina axlar. Det var inte mitt ansvar från början och är det nu ännu mindre.

  Men prickarna kommer tillbaka och jag mår inte alls bra.

  Chefen gör också det här märkliga som polskorna gjorde: Transporterar sig 700 meter på tre sekunder. Det gör en sluthastighet på bortåt 1400 km/tim, gissar jag.

  Han undersöker Magnus utan att ta ner honom. Det han undersöker är nog vad jag redan har gissat: Konstaterar att Magnus är död. Han hittar också ett avskedsbrev som han först ser ut att börja öppna, men sedan stoppar tillbaka i bröstfickan på Magnus skjorta.

  Det går några sekunder då chefen ser ut att fundera. Eller kanske en halvtimme. Nackdelen att inte längre vara säker på hur mycket tid som går åt är att man inte längre får några vänteperspektiv. Fördelen är att det är väldigt behagligt. Det uppstår en tidslös frid, särskilt då ingenting händer. Det är som att kroppen utnyttjar spilltiden åt att koppla av. Eller koppla bort.

- Är vi överens, frågar han irriterat.

- Vadå?

- Jag frågade om vi är överens.

- Om vadå?

- Du har inte lyssnat på vad jag just sagt?

- Jag hörde ingenting.

- Vad är du för ett jävla vrak? Håller du på att ta över alla dåliga egenskaper från Magnus? Han kunde roa sig med att sluta höra det man sade, mitt i en mening. Han kunde lämna middagsbordet utan att ens låtsas om att det var någon som höll på att berätta något. Så gjorde han när Malin berättade att hon ville gifta sig med dig. Och nu gör du likadant?

- Förlåt.

- I helvete heller. Försök att lyssna denna gång då: Magnus får stanna kvar här. Vi har inte hittat honom. Om vi hittar honom blir det inget bröllop, alltså hittar vi honom inte. Vi låser dörren och tar med oss nyckeln. Är. Vi. Överens?

- Helt och hållet.

 

Det förvånar mig inte att jag accepterar chefens förslag. Det är hans son, hans båthus, hans bröllop. Jag bara råkade komma förbi och såg något jag inte ville se. Jag är den pusselbit de saknade innan jag kom hit. Och nu justerar familjen sig så att jag får en större plats.

  Plötsligt känner jag ett jättebehov av att ligga med Malin. Var håller hon hus någonstans? Jag vill ha hennes kropp,  min ägodel. Mitt.

  Chefen tycks prata med mig igen och jag hörde åter ingenting.

- Vi pratar mer om det senare, säger jag och ser att Malin är med polskorna på gården. Jag måste träffa min framtida hustru.

 

Det är lätt att vänja sig vid det mesta. Även chefens protester. Och att se Malins ovilja när jag försöker dra med henne till vårt hus. Polskornas fnitter. Allt är så bekant.

 

_________________

 

Genom att nypa mig i underarmen har jag lyckats hålla mig närvarande och koncentrerad genom hela styrelsemötet. Ett och annat ord försvann men på det hela taget förstod jag vad de sade. Och mitt lilla tal läste jag högt utan att själv höra vad jag skrivit. Det spelade inte så stor roll, det var uppenbart. Jag kunde säkert ha läst en matvaruinköpslista utan att de märkt det.

  Lite problem hade jag att skaka hand med alla nio. Somliga kändes som att de tog tempen på mig genom att hålla min hand lite för länge. Och när jag gjorde samma sak, höll hårt och ingående, separerade den jag höll i och blev två personer. Jag fick växelvis titta på dem båda och var ganska säker på att det blev en viss förvirring. Den något äldre kvinnliga styrelsemedlemmen var så bräddfylld av erotiska signaler att jag var tvungen att vifta bort dem från mina öron. De till och med surrade.

  Skillnaden mot de bananflugor jag tidigare sett var att dessa surrande signaler mer tycktes vara stora mångfärgade spyflugor. Och visst verkade hon också ha för mycket saliv i munnen?

  Den lunch vi sedan åt övergick till eftermiddagsdrinkar och så småningom ett pladdrande fylleslag, fast i kostym. Tydligen är det en vana att dricka sprit efter dessa månadsmöten och man försäkrade sig om att jag inte tänkt göra alltför stora förändringar den närmaste tiden, ha ha. Men då var jag inte längre kontaktbar. Chefen ursäktade mig med att jag varit allvarligt sjuk men nu var på bättringsvägen. Sedan bjöd han in dem alla till festen på söndag, utan att säga vad som skulle ske.

  Till och från hörde jag vad de sade men det mesta var som en lång, ljummen och mjuk smet. Det dunkades mig i ryggen och skålades. Bara några stycken som verkade mer misstänksamma eller på annat sätt inte riktigt lika uppskattande.

  När kvinnan lämnade lokalen tog hon med sig flugorna, och en del av mig ville dela taxibaksäte med henne. Jag reste mig upp och följde henne till bilen. Pussade henne på kinden. Frågan är om det var pinsamt eller bara gentlemannamässigt. Hon var ganska berusad men det var vi alla. Hon hade något moderligt i sig som var mycket attraktivt. Rakt motsatt till Malin. En mogen kvinna, strax äldre än mig. Synd att vi inte träffades för tjugo år sedan.

 

Det var problem att få till det med Malin i eftermiddags. Hon hade tusen ursäkter men jag var envis. Inte för att jag var kåt på henne, det handlade om något annat. Snarare min rätt till hennes kropp. Och det är en kraftfullt genital känsla. Hon protesterade så mycket att det ledde till ett sorts vägskäl: Fortsätter jag envisas är det egentligen att ha sex med henne mot hennes vilja. På samma sätt som att hon skulle tvinga mig till att ta henne med våld om hon inte accepterade det som skulle hända.

  Så hon gick med på det. Lite mekaniskt och utan entusiasm. Jag skyndade mig eftersom jag kände att det viktigaste var att övertyga henne, bryta ner hennes motstånd, än att knulla. Sedan var det bara ett bekräftande arbete där jag fick tänka på pornografi för att ens kunna genomföra det.

  Hon tror fortfarande att hon är med barn, hon vet inte. Dessa självtester som kan köpas i livsmedelsbutikerna visar ibland ja, ett annat test säger nej. Jag tror att det som tvekar är huruvida hon verkligen vill ha barn med mig eller inte. Och så återkom lusten att betäcka henne. Nu var hon medgörligare.

 

___________

 

Hela fredagen ligger jag i sängen med gardinerna fördragna och släckta lampor. Baksmälla, men mer än så: Jag är nästan medvetslös. Man har till och med gett mig en liten manick som jag kan trycka på när jag behöver något, men nu är det inte längre Malin som kommer, utan ett ganska fult hembiträde. Hon hjälper mig till toaletten och stöder mig när jag envisas att stå när jag kissar. Sedan fortsätter jag att sova bland de alltmer svettiga lakanen.

 

Sent på fredagnatt vaknar jag och känner mig utvilad. Det var det, liksom.

  Men så är det som att verkligheten bara rasar över mig och jag hukar, trots att jag sitter i sängen. Magen drar ihop sig som i kramp och tårarna bryter fram. Av någon anledning flyttar jag mig till Malins sida av sängen, kanske för att söka tröst, men hon ligger inte där. Säkert är hon i gästrummet. Det har vi gemensamt i alla fall: Ingen av oss gillar sjuklingar.

  Nu är det inte flugor av olika sorter som anfaller mig, det är en sorts astma. Med munnen vidöppen försöker jag lugna ner mig men det vill sig inte; jag håller på att kvävas. Efter en halv minut släpper det, luften får åter tillträde till lungorna. Genomsvettig och flämtande trycker jag på den lilla prylen. Sekunden efter ångrar jag mig; vad ska jag be henne om? Att ge mig piller så att jag inte behöver vara med, eller en flaska sprit kanske?

  Mycket snabbt lugnar jag mig och när den trötta polskan kommer beställer jag något att äta samt en öl och ett paket cigaretter.

 

På morgonkvisten noterar jag att jag rökt elva cigaretter och att det bara var den första som inte var så god. Något polskt märke. Man vänjer sig fort vid det mesta. Naturligtvis fanns det ingen askkopp i sovrummet och soppan jag fick gick inte att äta. Nu flyter det fimpar i den. Ölen var däremot en riktig höjdare; perfekt i sin temperatur och riktigt god. Den får vara det positiva denna natt. Resten har varit ett negativt grubblande som tvingat mig ifrågasätta alltsammans, framför allt den medvetna plan jag trodde jag följde.

  På måndag bör jag veta om min då nyblivna hustru är gravid. Om så är fallet kan jag bjuda mina underlydande på cigarrer och samtidigt betrakta det företag jag mest av alla är chef över. Sedan åker jag hem och vinkar av min svärfar och hans hustru som sannolikt beger sig på en månadslång segeltur söderut. Känner jag mig sugen på att knulla min kvinna, vilket är sannolikt; det har jag gjort dagligen ända sedan vi började sällskapa, trots att hon lika envist suckat tungt när jag tryckt mig mot henne, så gör jag det. Alldeles säkert.

  Vad gör jag sedan?

  Vad i hela friden ska jag göra efter det?

  Det förefaller som att min plan är i mål på måndag och att jag efter det inte längre har någon riktning med mitt liv. Inga fler mål att uppnå. Hela projektet är i hamn och det finns ingenting mer att sträva efter.

  Klart jag kan försöka göra min fru med tvillingar, men det tar ett drygt halvår innan det är någon mening att ligga med henne igen, och frågan är om man verkligen ska upprepa en framgång. I den mån hon nu är gravid.

  Det har också slagit mig, mellan cigarett sju och åtta, att jag egentligen inte bryr mig om ifall hon är med barn eller inte. Det var nog roligare att övertyga henne om att hon skulle bli mitt barns mor, resten har väl inte varit alltför uppmuntrande. Jag skulle hellre vilja ha en vuxnare kvinna som gillade sex med mig. Malins enda funktion är att bli gravid och inte ens det verkar hon särskilt bra på.

  Det som är intressant med en plan är att göra vad man kan för att genomföra den. Det är en ambition, ett syfte i sig själv, som att ha högsta betyg i alla ämnen, utan annan anledning än för dess egen skull. Att ha den största båten i hamnen, trots att man vet att det alltid finns någon större någon annanstans. Det är en mycket tillfredställande strävan att fullfölja och göra planen fullkomlig.

  Men det fullständiga är också det slutgiltiga. Av den anledningen ska en plan aldrig kunna infrias eftersom det är slutet. Det är döden.

  Normalt hinner man komma på en ny plan innan den andra gått i mål, och jag var så säker på att jag hade ungefär tre år på mig. Istället har jag nu tre dagar.

  Det är så förfärligt: Jag har ganska säkert uppnått samtliga mina mål med mitt liv om tre dagar.

  Måtte hon inte vara gravid.

 

________________

 

- Jag blev tvungen att flytta på honom, viskar chefen till mig i hammocken. Några gäster har önskat få sova i sjöboden och jag hittade ingen ursäkt att neka dem det.

- Du hade kunnat säga att den redan var utlånad.

- Men det var den inte. Förresten hade Lena redan lovat dem, så jag har verkligen jobbat den här natten. Tur nog är han inte så tung men tungt var det ändå.

- Jag har också jobbat den här natten.

-  Har du också burit döda barn?

- Jag har noga frågat mig vad jag har för ambitioner med ditt företag, din dotter och min framtid. Det var en ganska ansträngande fundering eftersom jag inte tycks ha något alternativ till att fortsätta med dem. Vad jag än tycker. Till exempel tycker jag inte särskilt mycket om din dotter, det måste jag erkänna. Hon är bara en lyckträff i mitt sökande efter en god karriär. Att du skulle ha en fertil dotter som gick att sätta på, var en av alla de här tillfälligheter som styr våra liv. Att du också saknade en vettig arvtagare är sådant som andra antagligen offrar sin högra arm för. Jag fick det ganska gratis. Därtill är den ende konkurrenten till min position i familjen nu borta, därtill flyttad från sjöboden. Var gjorde du av honom?

- Va?

 

---2---

 

- Var finns Magnus kropp?

- I båten. Men vad var det du sade om firman?

- Det kanske är så att det lönearbete är inte uppfunnet som är mer än uthärdligt. Ditt företag är så urbota trist att det enda intressanta man kan göra där är att plåga Elin. Å andra sidan är jag hellre chef än jobbar som assistent åt dig. Tack svärfar, för att jag slipper jobba med dig. Nu fick jag mitt egna kontor och det är bra. Jag tänker införa en ny policy på firman och den heter Den Stängda Dörren. Men vi skulle egentligen prata om bröllopet. Jag har konstaterat två saker: Jag vill inte alls leva med din dotter, men vet också att har man kommit så här långt är det bara att gilla läget. Du behöver inte oroa dig; jag gifter mig med din dotter på söndag. Och jag kommer även i fortsättningen försöka göra henne med barn, även om det är lite tröttsamt. Jag hoppas att din bleka fru är roligare att ligga med än din dotter. Men jag vet också att detta är min sista chans. Jag kommer sannolikt aldrig mer kunna få både ett barn och ett chefsjobb med så små insatser från min sida. Jag menar; jag är nästan för gammal för detta, och tåget har redan gått men jag är med på det. Sedan är det en annan femma om jag gillar det eller inte. Uthärdligt, ja, men mycket mer är det inte. Nu ska jag förresten leta reda på Malin igen. Det är dags för dagens parning.

 

Jag vågade helt enkelt inte stanna kvar och se hur han tog det. Inte ett ljud sade han. Vi får väl se om han avbryter alltsammans, men det tror jag inte.

  Det tar en stund att upptäcka frånvaron av bananflugorna. Antingen lämnade jag kvar dem hos svärfar eller så pausar de för att anfalla mer kraftfullt om en stund. Däremot verkar jag inte hitta Malin, trots de fnittrande polskornas hjälp. Det är på gränsen att jag lånar en av dem eftersom jag känner mig häftigt viril just nu, men jag antar att man inte bör göra sådant. Och i mitt sökande springer jag på chefens fru, min framtida svärmor.

- Har du sett Magnus, frågar hon.

- Jo, men det var ett tag sedan.

- Jag är så orolig, var håller han hus?

 

Så här många ord har hon inte sagt till mig på det halvår jag varit med i familjen. Den tysta gråa lilla kvinnan med de sorgsna ögonen. Jag har nog inte tittat på henne heller, inte ordentligt. Med mina händer på hennes axlar håller jag henne framför mig, ansikte mot ansikte, för att ha hennes fulla uppmärksamhet.

- Jag tror han inte längre lever, säger jag.

- HerreGud.

- Jag törs nog våga lova att han inte lever, men jag är naturligtvis inte säker. Jag vill bara att du inte ska ha förväntningar i onödan. Det är enklare att förbereda sig på det värsta. Glädjen skulle bli så mycket större om jag hade fel. Men det tror jag inte.

 

Det sista hörde hon nog inte eftersom hon rusade iväg.

  Det är svårt att nå fram till den här familjens medlemmar. De har en förmåga att springa ifrån mig. Malin får man verkligen vara bestämd mot och resten tycks skingras för vinden. Bortsett svärfar. Jag går tillbaka till hammocken och ser att han är kvar där. Platsen bredvid honom tycks vara min.

- Jag träffade din fru, säger jag. Hon verkade lite upprörd om Magnus.

- Om du tror att du chockerade mig alldeles nyss är det inte mycket du förstått. Tror du att vi låter oss luras hur mycket som helst? De flesta av oss har nog genomskådat dig för länge sedan, men vi sitter i samma fälla som du gör: Det finns just inget bättre alternativ. Jag hade accepterat att Magnus skulle ta över firman. Kan du ens föreställa dig det? Magnus. Och Gud sände dig till oss. Inte världens bästa man men skåda inte en given häst i munnen. Och du var verkligen inte nödbedd.

- Sant. Jag har nog aldrig varit så okritisk till ett helt sammanhang som hos er.

- Men varför sprack bubblan just idag? Hade det inte varit enklare att fortsätta som tidigare, nu när du i det närmaste redan kommit i mål? Det är som en maratonlöpare som tröttnar att springa trettio meter innan mållinjen.

- Men jag kommer att springa i mål, det har jag redan lovat.

- Gör du det för att göra mig lyckligare? Varför då bekräfta mina onda aningar? Tänker du vänta tills du gift dig med min dotter innan du säger till henne att du bara ljugit? Gifter du dig för att inte göra henne illa? Jag är inte helt säker på att jag begriper dina syften.

- Mina syften var att skaffa mig familj och ett vettigt jobb. Jag var villig att offra mycket för det.

- Har du offrat mycket? Berätta för mig vad det är du offrat.

- Jag har stått ut med dig.

- Något du inte hade särskilt svårt för. Därtill har du varit på gränsen till utplånande. Jag hade lätt kunna stå ut med en mer framfusig och obekväm svärson. Varför trodde du inte att du dög som du var, utan istället förställde dig på ett sätt som ekar oärlighet? Jag är lite nyfiken på vad du skulle vilja ha istället för oss. Hur din idealvärld skulle se ut. Din kvinna, ditt jobb, din familj; berätta!

- Jag vet faktiskt inte.

- Hur kan du då veta att denna värld är fel för dig? Man kan inte plocka bort något utan att ställa dit något annat. Jag tycker det verkar som du passar ganska bra in hos oss, oavsett om du gillar det eller inte. Det är lätt att vilja bryta upp och slänga allt över ända, men när man blir vuxen börjar man bygga saker. Du har byggt dig en position i min familj, och så säger du att du egentligen inte vill ha den. Men gå då, om det inte passar. Eller stanna kvar och gör den bättre. Gör vad du vill, men klaga inte. Jag avskyr folk som klagar, det känner du säkert till vid det här laget. Det är hela tiden ett val: Var med eller stick. Somliga säger Den som inte är med mig är emot mig, men jag säger Den som inte är med mig kan försvinna. Den som är med mig får gärna vara emot mig, men resten kan vara någon annanstans. Vad är ditt val?

- Tydligen att vara emot dig, med dig.

- Då är jag nöjd. Det tar vi en whiskey på.

 

Eftermiddagssolen är varm och vi sitter med våra glas i hammocken och rör oss inte. Man skulle kunna gunga lite, det är ju ändå en hammock. Jag försöker sparka lite fart men konstaterar att den är spärrad på något sätt.

- Jag avskyr när det gungar, säger svärfar. Hur tänker du göra med Malin? Jag vill inte att du sårar henne, det förstår du säkert. Malin är min favorit och den som gör illa henne gör illa mig. Vill du plåga någon så använd något hembiträde. Men min fru och min dotter ger du fan i.

- Min plan var att göra henne med barn. Är hon gravid tänker jag inte röra henne mer.

- Då slipper du, för hon är gravid. Hon ringde från vårdcentralen för någon timme sedan. Visst hade det varit roligare om hon träffat någon att vara lycklig med, men ett barnbarn är verkligen inte illa. Gift dig snyggt och skaffa sedan en övernattningslägenhet någonstans. De flesta äktenskap på vår nivå är sällan av kärlek. Tror du jag gifte mig med Lena för att jag älskade henne? Kärlek tror jag inte på, och sin pitt kan man tillfredsställa på många sätt.

 

Det obehag jag återkommande känt inför honom blev nu än värre. Han är sällsynt osmaklig och ganska vedervärdig. Men så betydligt mycket starkare än vad jag är. Överlägsen.

- Jag tycker inte om dig, säger jag.

- Det du inte tycker om är att jag har rätt. Vem som säger sanningen spelar ingen roll, det är vad man säger som räknas. Skjut inte budbäraren. Ifrågasätt det jag säger men gör ditt jobb. Alternativt kan du låna sjöboden imorgonkväll. Nej, den var visst redan utlånad. Vänta några dagar, jag vet inte hur länge de tänker stanna. Se också till att skaffa dig en assistent så att någon kan ta över efter dig. Eller tänker du vara med ett tag till?

 

Han ser så triumfierande ut att jag mår illa. Men visst har han rätt. Han vet det och jag vet det. Det enda jag kan göra är att säga dumma saker till hans fru och dotter, i övrigt är jag fullständigt försvarslös. Precis som hans son var. Bleke Magnus.

- Tänker du hänga tillbaka Magnus efter bröllopet, frågar jag.

- Vi får se om det är nödvändigt. Jag kanske tar med honom på en båttur. Det är nog första gången han åker med i båten. Som levande var han sjösjuk. Som död har han inte så många dåliga sidor kvar. Förresten behöver jag säkert hjälp med honom. Lyfter jag för mycket kanske jag sträcker mig och blir liggande i sängen hela hösten. Då kanske jag får tråkigt och kommer att ringa ditt jobb varje dag, kolla så du vet vad du gör. Ju mer jag tänker på det desto vettigare låter det.

- Vilket då?

- Att vi gör oss av med honom någonstans. Det dräller ju av öar här i skärgården och de flesta är folktomma. Så får det bli. Klä dig i något oömt; vi ska ta en segeltur med några spadar.

 

______________

 

På kvällen samlades vi alla som vanligt runt matsalsbordet och svärfar var bullrigare än vanligt. Svärmor gav mig flackande blickar men sade inget. Lite dåligt samvete hade jag, och det förvånade mig: Jag trodde inte det fanns några mänskliga känslor för den här familjen, men tydligen en smula. På samma sätt kände jag en viss glädje med Malins just påbörjade graviditet. Jag ska så småningom bli far, något jag längtat efter i snart ett år. Tidigare har jag inte förstått nyttan med det, men det är som svärfar säger: När man blir vuxen vill man bygga. Låt ungdomarna revoltera och ifrågasätta, det hör till. Tids nog växer man upp och lär sig bita i det sura äpplet.

  Malin ser också nöjd ut. Hon kanske också har väntat otåligt, trott att det varit något fel på henne eller mig. Och nu har hon den definitiva ursäkten att slippa ligga med mig.

  Tanken har aldrig slagit mig att hon inte heller är kär. Att hon också bygger med godkända delar, inte av kärlek. Jag är representativ och presentabel, jag vet hur man uppför sig. Hon är sannolikt inte intresserad av att dela liv med mig, det har hon aldrig varit. Men hon behöver en partner och valde den enklaste av dem alla: En gubbe som hennes pappa godkänt. Nu kan hon föda sitt barn och aldrig mer behöva svara på frågor om hon inte träffat någon ännu eller när hon tänker skaffa barn eller när hon tänker flytta hemifrån.

  Jag trodde att jag utnyttjade dem, och så visar det vara en symbios: Vi utnyttjar varandra. Att tanken inte ens slagit mig är direkt pinsamt. Och jag rusar runt och försöker såra dem med sanningar de redan känner till. De tycker inte om mig, lika lite som jag tycker om dem. Nu kan vi sitta här i resten av våra liv och tycka illa om varandra så mycket vi orkar; det kommer ändå inte att spela någon roll. Var med och emot, eller försvinn.

 

_______________

 

Giftermålet var en effektiv historia. Det fanns inte så mycket som kunde gå snett; regissören höll hårt i tyglarna. Jag tyckte jag såg Magnus bland åskådarna just innan prästen frågade sitt Tager Du Denna, och en stund senare hörde jag absolut hans röst. Väldigt sannolikt är jag utmattad av den senaste tiden men jag erkänner också att jag känner mig lättad. Alla kort är nu lagda och här sitter jag vid mitt ärvda skrivbord och tittar på det decimeterhöga foto av Malin som står bredvid telefonen.

  Detta är målet. Jag är framme.

  Det skulle inte ha gått att genomföra om inte svärfar hade hjälpt till. Och Malin. Alla ville ha hit mig. Hade jag vetat det hade jag antagligen valt något annat. Att genomföra en plan bygger på att man följer den så blint som möjligt och att man inte delar den med någon. Är man flera om den är det snarare ett projekt. En plan innehåller mängder av projekt, men det som gör den till en plan är det outtalat fundamentalistiska. Alltmedan religionen är rättesnören är planen ett strypkoppel. Det handlar inte om vad man vill eller inte, eller vad man tycker är motbjudande; en plan står över allt sådant.

  Det är att samla alla resurser för planens genomförande och skala bort sådant som hindrar. Att ge sig själv ett tunnelseende för att vara så effektiv man kan. Bygga en flerstegsraket vars syfte är att komma till månen.

  När man väl är där ska man göra vad jag gör nu: Lägga upp fötterna på skrivbordet och tända en cigarett. Hallå, säger de andra astronaterna till mig, du får inte röka någon annanstans än i rökrummet. Far åt helvete, säger jag. Hallå, säger de igen, ska du inte med tillbaka? Nä, säger jag, en plan är ingen charterresa, en plan gör man för att förändra sitt liv, för att korrigera det som gått snett alldeles för länge, för att komma tillbaka på det spår man en gång funderade på att följa. En plan har delar av personlighetsförändring över sig. Man skulle nog kunna kalla det personlighetsstörning också. Åk ni, jag har kommit fram. En plans konsekvenser efter genomförandet finns inte, då skulle den antagligen aldrig ha blivit till. Syftet med den är att komma till mål, resten är ointressant. Vill jag till månen ska jag inte fundera på hur jag tar mig därifrån. Vad ska jag då dit att göra?

 

Med cigarrlådan under ena armen går jag runt på företaget och bjuder alla. En och annan hostar demonstrativt eftersom jag tänder cigarrerna i munnen på dem, men de flesta verkar tycka det är skoj med ett avbrott. Jag förklarar också att företaget måste omdisponera sina utgifter vilket innebär att de senast anställda kan börja söka nya jobb någon annanstans. Sedan går jag tillbaka till mitt kontorsrum, låser dörren och åker hem, lagom för att hinna vinka av mina svärföräldrar. Må vinden alltid blåsa bort er från att komma tillbaka. Men det finns motor i segelbåten också. Det var den som drev oss häromkvällen bland småöarna i skärgården.

  Det slår mig att fantasier aldrig ska förverkligas. En sådan är inte längre en fantasi. Alltså måste en plan vara möjlig att genomföra, även om den kan vara osannolik. Hur stor är risken för en tromb i Östersjön? Obefintlig. Men en fantasi är det inte. Man kan alltid hoppas. Eftersom jag inte tänker lämna den måne jag intagit, är det enda alternativet att alla andra gör det.

  Med armen om min hustru vinkar vi farväl åt båten. Måtte vi aldrig se den igen.

- Kan du inte ens försöka vara lite trevlig, fräser hon.

- Jag gör vad jag kan.

- Kan du inte mer än så önskar jag att du håller klaffen.

 

Efter vigseln igår ville Malin att vi skulle ligga med varandra, eftersom det brukar vara så efter ett bröllop, men jag var inte på humör. Det slutade med att jag rökte ut henne med ett gäng polska cigaretter. Idag verkar det som att hon flyttat ut sina tillhörigheter till gästrummet. Sak samma, vi har aldrig några övernattande gäster ändå.

  Jag lägger mig en stund på dubbelsängen och smutsar ner överkastet med mina leriga skor.

  Det är som att möblera ett nytt hus: Vi har allt som vi hade i det förra huset och nu ska de bara placeras ut så att allt blir så estetiskt som möjligt. Gärna också fungerande. Passar frugan i gästrummet? Visst gör hon det. Ändra för ändrandets skull. Jag tror jag åker tillbaka till jobbet och bestämmer lite.

  På väg ner till bottenvåningen snubblar jag på en liten hundvalp. Den ylar hjärtskärande och ramlar ner för trappen. Bara tur att jag inte också gör det.

- När kom vi överens om att skaffa hund, frågar jag min hustru som håller hunden i famnen.

- Det bestämde jag för en månad sedan. Jag behöver inte be dig om tillåtelse.

- Det tycker jag att du kan göra, i alla fall när det handlar om tillökningar i familjen. Jag har inte ens blivit informerad.

- Nu är du det.

 

Det är en söt liten svart sak. Han gillar att bli klappad på, så jag klappar honom. Han slickar min hand.

  Hon håller hundvalpen på ett beskyddande sätt, som om jag skulle tänkas göra den illa. Jag torkar av min hand mot byxbenet och försöker kyssa henne adjö. Hon flyttar sig utom räckhåll.

- Jag blir nog inte sen, säger jag till hennes fientlighet.