Borta Bra

Och så fick jag äntligen en roman färdig, efter åtskilliga år av dåligt samvete. Denna är hittills refuserad av tre förlag och vilar så smått just nu i avvaktan på den efterföljande ambitionens förlagsreaktioner.

Detta är inledningen på berättelsen om den kosmiska konspirationen.


- När tystnaden blir för tyst, så skapas nya ljud i öronen. Ljud som inte finns, små påminnelser om att ett öra ska ha ljud i sig för att fylla någon funktion. Naturen avskyr tomrum och örat avskyr tystnad. Först brummar det bara, svagt, strax bakom det vänstra fysiska örat, sedan börjar det kvida, nästan gnissla. Inget mekaniskt ljud, bortsett brummet; allt brum är mekaniskt och allt brum är 50 Hz; gnisslet kommer inte från någon osmord maskin. En liten kvidande röst, en klagan, en fastklämd råtta i en garderobsdörr. Hjälp hjälp, skriker den, jag har fru och fem barn, kanske femtio, som förväntar sig att jag snart ska vara hemma med månadens löning; nio tusen i ovikta tusenlappar och sammanlagda räkningar på nästan tretton dito. Vi svälter ihjäl, långsamt. Ett omvänt schackbords riskorn där mängden är roten ur den tidigare. Division med noll. Vi börjar använda atomer som storleksordning på portionerna. Sedan börjar vi äta varandra. Minstingen först. Inte mycket att dela på, men inget fel på smaken. Något familjärt i att tugga på sin egen avkomma, smakar bekant, som om man känner igen smaken av sin egen kropp. Minnen av sådant man förknippar med smaken, av lukten. Vi var två då, kanske tjugo stycken, tillsammans, grälande, älskande varandra, tuggande på varandra, lite nafsande i största välmening som ett tecken på respekt och gemenskap. Jag får en tass av dig och du får mina ögon. Vi singlar slant om njurarna.

Sedan rev man hela kvarteret och byggde en nationalpark där, med mängder av statyer. Ett monument; en minneslund för borttappade barn. Bättre att ha saker på sin plats, än att både saker och platser far omkring utan ordning. Parkbänkar med liggförbud, avgjutningar, gärna cement och brons. Vi har en historia att värna om. Och ge fan i att rasta hunden på gräsmattorna. Hur man tar sig ut härifrån? Följ de rödblåa banden till vänster och håll tummarna för att ingen tagit med sig dem som souvernier. Men skynda på, vi stänger om en vecka, kanske två. Medlaren har just kommit, vi är inte överens, och ska bara sova ruset av sig.

När allt och alla var uppätna fanns det bara tystnad kvar, bortsett ett svagt brum strax utanför vänster öra.