BARN

Denna roman skrevs i november 1997 och blev inte mer än så här. Men jag fick fart på funderandet och började i januari 1998 med ett större arbete. Var sak har sin tid, liksom.

Eftersom platsen redan var upptagen, fick jag bli kvinna.

Är alldeles fixerad vid min syster. Hon är allt det jag saknar. Har tillräckligt mycket man i mig att det räcker och blir över. Hon studerar mina porer och säger Den här kan man inte klämma, den är inte färdig ännu. Kläm ändå, säger jag. Det kommer att göra ont, säger hon.
  När min syster klämmer framtida infektioner på min rygg är jag helt i hennes händer. Full uppmärksamhet. Medkänsla, fysisk närvaro. Och en liten smula sadistisk tillfredsställelse från hennes sida.

Vi har gömt oss i källarförrådet. Här kan han inte hitta oss.

Hon är duktig på idrott. Någon sade att hon springer som en kille.

Nu finns det inga flera, säger hon. Du är alldeles röd på ryggen.
  Jag är alldeles sönderklämd. Den sista gjorde mycket ont, men jag höll tyst. Tårar i ögonen. Hon drar ner min tröja och lägger sig bredvid mig på den unkna madrassen. Känner hennes näsa bakom mitt öra och ryser. Det är kallt i källaren och hon släckte ficklampan. Hennes mun nu, på samma ställe där näsan pekade. Bara hennes andning, annars inga ljud.
  Jag ligger platt på mage, och hon trycker ner mina axlar med sina händer, sätter sig på min stjärt och fortsätter att låta läpparna killa i nackhåret. Jag försöker att nå hennes ben med mina händer, men hon styr undan dem, drar upp mina armar så att de hamnar ovanför mitt huvud. Och så gnider hon mot min stjärt. Mitt stånd i madrassen.

Det susar i ett rör. Någon som spolar i huset. Kommer uppifrån och passerar oss, utan att veta att vi är här. Någons omedvetna skit.

Pappa pratar alltid om kvinnor. Inte en dag utan att han nämner någon kåt kassörska eller inbjudande blickar från busschaufförskan. Ibland är han lätt att genomskåda; som att han följde med bussen till ändhållplatsen och där hade sex i rastrummet. Jag har kollat. Det finns inget rastrum i den ändan av busslinjen.
  När pappa kommer hem från jobbet, så har jag och min syster dukat. Han tar aldrig av sig skorna, går bara rakt fram till bordet och sätter sig. Så tittar han på oss och säger Välkommen hem pappa. Vi mumlar något. Meningen är att han ska se om vi gjort något fel under dagen, att vi inte uppfyllt våra plikter, att vi missat ett prov eller skolkat eller på annat sätt missbrukat hans förtroende för oss.
  Först brukar han stirra länge på min syster, men hon viker sällan undan. Ibland tror jag att hon försöker att se så där oskuldsfull ut, att han ska falla till föga och säga Min jänta. Ett särskilt tonfall där. Uppskattande, som om ingenting fanns att dölja.
  Sedan stirrar han på mig.
  Jag har svårt att hålla blicken rakt in i hans ögon. Han har sådant för sig; stirrar tills man måste vika undan. Han ser i mina ögon att jag inte är ärlig, att det är något jag undanhåller. Och vad har den lille sonen hittat på för ofog idag då, frågar han.
  Det är ingen mening att svara. Ibland säger min syster att jag inte gjort något fel, tvärtom; jag klarade provet och var bland de bästa i klassen. Då ler min far. Hela hans ansikte säger att han inte tror en bokstav av det hon säger.
  Efter hans bordsbön och våra tysta knäppta händer, äter vi. Är han missnöjd så tittar han fortfarande på mig mellan tuggorna. Det sker inte varje dag, snarare i perioder, som om hans leende ilska byggdes upp under ett par veckor, för att sedan kulminera.

Min syster ligger tungt mot min rygg. Jag älskar dig, viskar hon.

Mera brus i avloppsröret.

Har alldeles nyss lyckats somna, men det hjälper inte. Vaknar ideligen. Är alldeles svettig, men fryser ändå.

Hon sover antagligen. Hon brukar göra det. Ingen oro hos henne.

Jag vaknar för minsta ljud, och nu är det ett påtagligt ljud någonstans i lägenheten. Pappa fyllnade till framför TVn, så det är antagligen han som vaknat i soffan och är på väg till badrummet. Han kissar med öppen dörr. Bryr sig inte om att spola.
  Han vanliga klampande är nu ett tassande. Smyger fram i en mörk lägenhet. Jag håller andan. Det går att hålla andan hur länge som helst, ända tills pulsen dunkar i öronen så att man inte hör något annat. Men det hjälper inte. Pappa lyfter på täcket och lägger sig över mig. Hans hand ner över min mage. Han mumlar nöjt när han känner mitt stånd. Den blir sådan, automatiskt. Kan inte hjälpa det. Han drar lite i den, klämmer. Låter nöjd, säger Seså, kom i min hand, kom nu då. Och jag kommer på sekunden.
  Han vänder på mig; upp på alla fyra, puta med stjärten, slappna av. Och så trycker han in ett finger. Bökar runt. Duktig liten pojke, säger han, gott om plats för något ordentligt.
  I början gjorde det ont, men det gör det inte längre. Det gäller att slappna av, att inte spjärna emot. Han vill gärna att jag ska vara motvillig, och då är jag det. Men det är bara vad han tror.
  Han tycker om när jag sitter i hans knä, med hans kuk i mig. Ryggen vänd mot honom. Så vill han ha det nu. Ibland ska jag ligga på rygg med benen högt lyftade. Visst har vi det fint tillsammans du och jag, säger han.