FÖRFATTANDE, LIKSOM.

Torbjörn Skog

version 5
(version 1: 13 oktober 1999 kl 22:00)
Smärre korrektur: 23 februari 2015


KOMPILERINGSDIREKTIV

Denna text är ett beställningsarbete beställt av Johan Kotlinski.
  Dyrt blir det.
  Johan får stå ut med att texten är osammanhängande. Johan har därtill full tillåtelse att rensa hårt i detta ymnigt pratiga material. Av den anledningen är det hela långrandigt.


ORDFÖRKLARINGAR

Skrivarresa: Innebär att jag reser ensam någonstans för att knattra roman, fjärran bekanta och annat störande. Allt mellan två veckor till två månaders exil.
  Gassvetsarperspektiv: Jag är utbildad gassvetsare och ett av mina långvariga intressen innan författeriet tog över, var bilar och deras rostiga trösklar. Se även JazzBasist.
  JazzBasist: Se Gassvetsarperspektiv.



BEVEKELSEGRUNDER

Att jag överhuvudtaget skriver är i botten ett behov av att uttrycka mig, men också en lust att skriva. Jag har i urminnes tider skrivit dagbok, och ett mått på en tilltalande fredagskväll är att grunna över livet framför en skrivmaskin eller liknande textgenerator.
  För närvarande försörjer jag mig som datalärare, och jag dränker mina elever i lektionspapper som jag med påtagligt behag skriver på mina oavlönade lediga stunder.
  Skrivandet som sådant är förenat med vällust, oavsett vilken funktion det skrivna har.

Jag har jobbat som översättare (till svenska) och kunde stundtals få samma behag i kroppen av att skapa en bra text av det ursprungliga mindre bra originalmaterialet.
  Dock är översättning som att använda sig av andras lektionsplaneringar; det är otympligt och trögt, samt att jag måste lägga ner alldeles för mycket energi att förstå vad textens författare egentligen menade då texten skrevs.

Av någon anledning anser jag mig vara dålig på journalistiskt skrivande.


DEN BRINNANDE BUSKEN

Under flera år räknade jag ut mig som författare, och koncentrerade mig istället på att kåsera, skriva dataprogram (med dokumentationer), skriva brev i elektrisk form, och så vidare.
  Men något i mig var otillfredsställt, och så småningom begrep jag att det var författandet som saknades.

Lustigt nog blev författandet mer på allvar i och med att jag numera (sedan ungefär fem år tillbaka) anser att skrivarresorna är en självklar del av årsplanerna: Jag arbetar som lärare för att försörja mig och mina skrivarresor.
  Detta i jämförelse med att arbeta för att försörja sig, med en halvt generad dröm om någon semesterfantasi i bakhuvudet.
  Jo; det kräver inget större detektivarbete för att i stycket ovan lukta sig till hur jag till och från hanterar mitt egentligen livsnödvändiga behov av att uttrycka mig via text.


GOLGATA

Det skönlitterära författandet är egentligen något annat än det jag ägnar mig åt. Förvisso är det romaner jag skriver, men processen är något som mest påminner om att bestiga Mount Everest iklädd sandaler; det är meningen att det ska vara plågsamt.
  Skrivarresan som sådan föregås av en självklar längtan, som strax innan utförandet (veckorna innan inköpande av resebiljett) ersätts av en ängslan och oro som inte alls är rolig.
  Nej, jag har ingen vettig liknelse; detta har jag bara erfarit i skrivarresesammanhang.


COLGATE

Jag har, efter några års skrivarreseövning, lärt mig hur jag bestämt att det ska gå till; en veckas vånda på plats (oftast soligt första veckan), sedan dagligt skrivande utifrån angivna klocktimmar (förmiddag, några timmar in på eftermiddagen, renskrivning och nästa-dags-planerande efter middagen).
  Det senaste arbetet bedrevs dagligen utan avbrott i trettiotre dagar.


WINTERGATE

Så sent som för ett par tre år sedan räknade jag in honoraret för publiceringen av den alldeles utmärkta romanen Borta Bra i min dåvarande ekonomiska planering.
  Två år senare var jag så nöjd med Som Man Bäddar att jag bara skickade den till ett förlag (som refuserade den) och sedan ingenstans alls.
  Nu, snart två år efter SMB, är publicering det jag minst tänker på; jag bygger ekonomi för en drygt månadslång vistelse någonstans med romantankar som ska bräcka mig än mera än någonsin tidigare.

Så långt kommen har min publicerade romandebut (Godnatt Gunnel, Bonniers Alba 1988) övergått till att vara det den ursprungliga tanken skulle ha varit; en livsideologi, en livsmålsättning (tårta på tårta). Inte något som ens i närheten kan försvaras ekonomiskt.


GATORADE

I och med att jag började planera (BB) Borta Bra, så var ekonomin det praktiska skäl jag behövde för att kunna tillåta mig en utlandsresa på sex veckor vars offentliga ambition var att antingen skriva en roman (efter åratals oproduktivitet) eller en gång för alla inse att författandet var förbi.
  Och lustigt nog är finansieringen det enklaste hindret att överbrygga, trots att det i mitt fall blev synnerligen tidsödande; hela projektet att gå med i en Arbetslöshetskassa, jobba heltid ett år, avsluta arbetandet på ett rimligt sätt för att kunna åtnjuta akassan alltmedan jag skrev något vettigt, till det att romanen var färdig, tog fyra år. Istället för de planerade två.

Akassan var förresten bara ett svepskäl; jag hade under det dryga år jag grundade min akassa, sparat tillräckligt mycket pengar för att kunna finansiera sex veckor utomlands, inklusive de kostnader som rullade på som vanligt hemmavid (hyra, el, tele).
  Något liknande gällde den senaste resan (två veckor, med medföljande tre veckor hemmavid); det går att leva billigt, om man har ett syfte med det.

Nu ska inte akassan underskattas som finansiell möjlighet; normalt klarar inte en lågavlönad ekonomi av att dels undvika lönearbete i uppemot ett halvår, dels ha dubbel bosättning (min sexveckorsresa till Cypern 1995 kostade strax under femtontusen, inklusive resa, hotell och uppehälle. Dito två veckors Lanzarote 1998 gick på dryga åttatusen. En lång resa är praktiskt sett billigare än en kort).
  För min del har akassan varit en garanti för att jag åtminstone har min hyra betald, och i förlängningen kunnat ge mig utrymme åt att fullfölja mina romanprojekt.


NIRVANA

Författandet som sådant är den röda tråd jag har i mitt liv. Måhända kostar denna tråd lite väl mycket pengar (i form av skrivarresor) men å andra sidan fyller skrivandet ett behov.
  Numera, sannolikt halvt genomgången mitt liv, är författandets form och utrymme något som gör mig trygg, och som därtill motiverar de delar av mig som måhända inte riktigt kan förklaras utifrån ett gassvetsarperspektiv.

Jag har för avsikt att låta mitt författande ha sin plats i resten av mitt liv, sannolikt som ett välkommet avbrott i min förvärvsgärning och familjelycka.
  Därtill har jag egentligen ingen särskild längtan efter att författa på heltid; var sak har - ju - sin tid.

Det som är tillfredsställande med en livslång författarambition är att allt har sin funktion, och en förvånande accelererade och högljudd sådan: Mitt skrivande är inte bara en (av flera) titlar, det är också ett förhållningssätt inför livets eventuella meningsfullhet, och en ursäkt för dess motsats ("nåja, jag hade i alla fall kul när skrivandet fungerade").


INKONTINENS

Det kostar, som sagt.
  Jag hade, idag, varit igenom och förbi ytterligare en roman, om det inte varit för att min nuvarande yrkeskarriär förväntat sig av mig att vara närvarande längs med de utbildningar jag planerar och genomför.
  Naturligtvis gräsligt trevligt att vara behövd och välbetald, men mitt författande lider sedan ett drygt halvår tillbaka av att vara nonchalerat och satt på undantag inför en eventuellt framtida fördjupning.
  Och så belyses ytterligare ett problem; hur att kombinera ett relativt normalt förvärvsliv med ett författardito? Särskilt som att författandet inte på något sätt kan bära sin egen ekonomiska tyngd.
  Inte på något sätt.

Och; jag valde nuvarande yrkesgren för att grunda en god finansiering av mitt liv som delvis författande, och upptäckte detta första år att det skedde på bekostnad av just det jag valde yrke inför.


ÅLDRANDETS MJUKA RYNKOR

I och med att jag erkänt författandet som en odiskutabel del av mig (till skillnad från musiken; jag var rimligt duktig på elbas, men utan passion. Betala min syster för en bättre analys av detta) så är det inte längre något jag använder som argument för vem jag är eller vad jag har gjort eller kommer att göra.
  Kanske skulle en ekonomiskt lyckosam debut med uppföljande goda finansiella romaner kunnat gjort mig till en annan person (avseende den yrkesinrktning jag för närvarande sysslar med) men eftersom så inte skedde, så blev mitt liv annorlunda.

Absolut fanns det en tid då mina producerade texter efter min debutromans publicerande verkligen längtade efter att tas på allvar och gärna helst publicerades.
  Russin.


ASKUNGENS MAMMA HETER ALBERT

Självklart vill alla skrivande människor bli publicerade, och mycket gärna ha ett kontrakt som gör de skrivande människorna osårbara och oantastbara i all evighet (bortsett från kritikernas elaka anfall, som så påtagligt ändå inte har med någon som helst sak att göra).
  Självfallet önskar varje litet osäkert barn att vederbörande hade en storebroder som, med ena handens muskulösa fingrar bakom ryggen, krossade alla ens klasskamraters ambitioner av att vilja ta död på det som var ens vekliga drömmar (verklighet har inget med drömmar att göra).
  Oaj. Jo; aj.


KOLONITRÄDGÅRD

Lite förvånande biter man i det jordnära sura äpplet och upptäcker (nu är Gud bakom hörnet) att alla företeelser har sin egen motivation.
  Författandet åberopar sitt eget konto.
  Liksom allt och andra annat.

Så långt kommet så har den illustra Gudomliga ingivelsen sedan länge rymt till Irland (av skattetekniska skäl) och det som eventuellt blivit kvar längtar efter en gassvetsartillvaro uti Mölnlycke.

Körsbär är en underskattad rörelse.
***

//texten är slut. Om du läser detta, så läser du onödigheter.
//texten är slut. Om du läser detta, så läser du onödigheter.
//texten är slut. Om du läser detta, så läser du onödigheter.
//texten är slut. Om du läser detta, så läser du onödigheter.
//texten är slut. Om du läser detta, så läser du onödigheter.

Och så vidare.
***


Vidare i Torbjörns värld: ENTER